Tapirskrift (Axl Books) är en samling nya texter av historikern, nätteoretikern och bloggaren Rasmus Fleischer. Bokens namn kommer av tapiren, det skygga djur som lever i Sydamerikas och Asiens djungler och traditionellt har varit «associerad med extatiska gränstillstånd», enligt författarens förord. Men framför allt syftar det på «tapir» som anagram för ett annat ord och ett speciellt fenomen: under en avvecklingsfas kallade sig nämligen Piratbyrån, den löst sammansatta grupp som grundade Piratebay och som Fleischer ingick i, för just Tapirbyrån.
Detta initierade och subversiva undersökande av upphovsrättsfrågor och nätets möjligheter har rönt intresse från många håll. Till exempel var Piratbyrån inbjuden att visa dokumentation av sitt arbete på Manifesta 7 i Trentino-Sydtirol 2008, dit de färdades med en gammal buss full med medlemmar och sympatisörer (vilket skänkte det en aura av klassisk «endurance piece» med tanke på bussens ålder och mängden nätaktivister som verkade bo i den). Men det nätteoretiska arbetet – som för Fleischer tidigare tagit sig uttryck i boken Det postdigitala manifestet (Ink Förlag) – är bara en sida av dessa texter vilka tidigare publicerats i tidskrifter, antologier och dagstidningar.
Tapirskrift artikulerar en tredelad kritik: av nätet, av staden och av den politiska ekonomin. Det är en tankeväckande bok, rentav rolig och med en oväntad mängd naturliknelser. Med hjälp av träd och svampar, strömmar, (pirat)bukter, moln och vattenpölar beskrivs nätets utveckling de senaste åren, innan Fleischer undersöker förhållandet mellan kris och kritik, idén om commons eller allmänningar, flygplatsen som exempelplats för konsumtion, samtidskonst som sociologiskt fenomen, och, sist men inte minst, den tyska värdekritikens diagnos av samtida kapitalism.
Den första delens texter har titlar som «Privatsfärens kris», «E-boken som anakronism» och erbjuder alltså en kort näthistoria. I en tydlig periodisering framhåller Fleischer tre väsenskilda konfigurationer av nätets infrastruktur: från 90-talets hierarkiska organisation mellan server och klient enligt protokollen FTP, HTTP och HTML-kod, över 2000-talets horisontellt framväxande fildelning, till den samtid som med «molnet» har satt den tomma sökrutan och det ständigt uppdaterade (annonsfyllda och kodlösa) flödet främst. Fleischer vill inte tala om någon digital revolution beträffande fildelningen, men menar ändå att denna historiska parentes mellan IT-bubblans kollaps 2000 och finanskrisen 2007 hade en revolutionär potential, och i någon mening «kan betraktas som ett övertagande av produktionsmedlen». Fildelningen löste nämligen upp gränserna mellan de som producerar och konsumerar data, genom det så kallade p2p- eller peer-to-peer-nätverket. «På ett tekniskt plan rör det sig om [upplösningen av] en uppdelning mellan klient och server, vilken präglade såväl 1990-talets hypertext som 2010-talets moln. Ingen [i p2p-nätverket] är server och ingen är klient utan varje maskin är helt enkelt en peer».
I förhållande till denna speciella period av utbyte mellan jämlika peers talar Fleischer om utvecklingen sedan 2007 som «Nätets kontrarevolution». Detta är den smarta telefonens era – inte för att telefonen har ersatt datorn, utan för att den har förändrat även datorns sätt att fungera i relation till nätet. För Fleischer är telefonerna emellertid inte smarta, utan «dumma terminaler byggda för smarta nätverk», vilket betyder att kod och programvara i högre grad blir otillgängliga för användare. Kontrarevolutionen karaktäriseras bland annat av: 1) en ökad centralisering till ett fåtal stora nättjänster, 2) monopolisering av programvara genom begränsandet till vissa appar i mobila enheter, 3) större fokus på att ta emot information från «molnet» genom de mobila enheternas låga lagringskapacitet och höga bandbredd (vilket ställer molnet i förhållande till arkivet, där användare tidigare lagrade sin data i mp3-samlingar och dylikt), 4) ett sammansmältande av läsplattan, mp3-spelaren och kameran (vilket leder till större grad av distraktion), 5) personaliserade dataflöden där information som inte passar användarens preferenser sorteras bort, 6) tendensen att sälja abonnemang istället för tekniska enheter, vilket ligger i linje med en finansialiserad ekonomi, och slutligen 7) en avvecklad anonymitet, där användarmönster kartläggs genom en ständig inloggning.
Idag utformas nätanvändandet av företag som Google och Facebook, vars affärsidé är att samla in information om sina användare och tjäna pengar på riktad reklam. Här verkar Fleischer dra samma slutsats som nätteoretikern McKenzie Wark: «I say we won the battle to free data, but we lost the war, which is the privatization of metadata. It is, if you like, a new kind of exploitation.»
Bokens andra tematiska block är det tunnaste. Här samsas några texter om att vara «Baserad i Berlin», om «Postdigital stadsplanering» och om «Flygplatssamhället». Texten om stadsplanering knyter an till resonemangen i Det postdigitala manifestet om att kultur måste äga rum, om att konkreta, kollektiva och rumsliga sammanhang blir viktigare när så mycket kultur är omedelbart tillgänglig i digital form. Här ställs angelägna frågor om «den rådande fixeringen vid gigantiska arenor» som endast premierar topplistekultur i stadsrummet, men resonemanget förblir på en generell nivå. Kanske märker man här tydligast utmaningen i antologiformatet och dess inneboende tendens att ständigt börja om. Det leder till ett mångfaldigande av inledningar och ett slags omöjlighet till fördjupning, vilket inte hjälps av svepande påståenden i stil med «Framgångsrika konstnärer bör helst ge intryck av att befinna sig på alla kontinenter samtidigt» (ur texten «Vad blir samtidskonst minus lågprisflyg?»). På sätt och vis kan bristerna i ett sådant påstående illustreras av de oförsonliga tirader mot «konstvärlden» som hördes från Piratbyråns många medresenärer på Manifesta-vernissagen i Trentino-Sydtirol. Tirader som må ha varit både legitima och hyfsat korrekta i sitt sammanhang, men som totaliserar och misstar delen för en helhet i misstanken om att något slags konsortium bestående av Larry Gagosian, Hito Steyerl och Nicolas Bourriaud lurar bakom champagnen för att på förhand förtingliga varje konstnärligt uttryck och koka Campbells-soppa på konstnärerna själva.
Men efter detta interludium ökar bokens intensitet. I den tredje och sista delen, i det som Fleischer själv kallar «en mer fundamental kritik av det moderna varusamhället», når han nämligen fram till den tyska värdekritiken (Wertkritik). Denna teoribildning kan beskrivas som ett ganska udda fenomen: en hög grad av abstraktion som utvecklar Marx värdeteori, som hållit sig utanför universitetsvärlden men aldrig lämnat det tyska språkrummet, och som i allt väsentligt har formulerats av en grupp människor i Nürnberg sedan 1980-talet. Det är med tilltagande glädje jag vänder på de välskrivna sidorna, inte bara för att de utgör en introduktion till ett relativt okänt tänkande, utan för att jag inser att Tapirskrift i själva verket tycks modellerad på Mörkrets Hjärta.
I Joseph Conrads roman från 1899 går färden över det öppna havet till den mödosamma vägen uppför floden, där grenverket blir tätare och tycks komma allt närmre båten. Därmed inte sagt att det är snårigt i tredje delen av Tapirskrift – Fleischers prosa är lättfattlig, tydlig och förklarande – men det är täta resonemang, och på en relativt detaljerad nivå. Kapten Marlows lilla ångare (liksom läsningen) går allt långsammare uppför strömmen, och till sist sker mötet med mannen som alla är så besatta av: Mr. Kurtz. Vad heter förgrundsgestalten i den tyska värdekritiken? Robert Kurz. Medan Mr. Kurtz har lyckats frambringa mer elfenben än någon annan av kolonialkompaniets representanter genom att förguda sig själv och låta sig tillbedjas av en exploaterad lokalbefolkning, så har Kurz från Nürnberg byggt sin teoretiska grund med hjälp av Marx fetischbegrepp, det vill säga den pseudoreligiösa dyrkan av varan. Kortfattat kan sägas att Kurz beskriver hur mängden arbetskraft minskar i varuproduktionen som blir mer kapitalintensiv. Detta leder i sin tur till ökad finansialisering eller belånade investeringar, vilket i slutändan kommer att äta upp allt värde inifrån, så att «både arbetskraft, sakkapital, varor och pengar drabbas av en Entwertung – […] en rörelse mot ’värdelöshet’» och den slutgiltiga krisen.
Det är intressant läsning, inte minst för hur Kurz (som dog 2012) och värdekritikens utveckling kan sättas i relation till en rad andra samtida vänsterpolitiska och (post)marxistiska idéströmningar. I likhet med många teoretiska projekt noterar värdekritiken en kvalitativ förskjutning inom kapitalismen sedan 1970-talet bland annat genom kapitalsammansättning och arbetets förändrade villkor. I likhet med accelerationismen ser värdekritiken en nödvändig färd mot sammanbrottet (vilket den förstnämnda vill accelerera), och i likhet med den så kallade kommuniseringens misstänksamhet mot arbetaridentiteten vill den gå bortom antagonismen mellan arbete och kapital: «Värdekritikernas definitiva brytning med marxismen skedde 1989 då Robert Kurz publicerade artikeln ’Der Klassenkampf-Fetisch’».
Vidare stödjer sig värdekritiken på Marx maskinfragment ur Grundrisse, en text som genom Negris inflytelserika läsning från 1979 har legat till grund för bland annat postoperaistisk teori, alltmedan värdekritikern Roswitha Scholz feministiska utformning av en Wert-Abspaltungskritik (en «avspaltning» av värde i traditionellt kvinnligt oavlönat arbete) ekar av Silvia Federicis ord i «Counterplanning from the Kitchen» från 1975: «Det är ingen slump att mer än hälften av världens befolkning är oavlönad samtidigt som kapitalismen förmodas vara byggd på avlönat arbete».
Värdekritiken vill vara en kritisk teori i Adornos och Horkheimers anda, men bär även drag av samtida katastrofism: «Om inte kapitalfetischen övervinns, kommer dess slutkris att leda till en ny form av storskaligt, avritualiserat, byråkratiserat människooffer». Detta är ingen liten förutsägelse, och kanske ekar den av både förintelsens och kolonialismens fasor. Men samtidigt som hotet framträder tydligt kan man tolka Kurz och värdekritikens (frånvarande) politiska strategi som en undandragande, eller i värsta fall defaitistisk, hållning. Tapiren är enligt Fleischer en trickster och ett försiktigt djur, som när den är hotad föredrar att gömma sig, gärna i en vattenpöl. Det är en inte helt tillfredsställande modell för politisk kamp, även om den tar sig väl ut i Fleischers avslutande och ytterst tapiriska rader om idealförhållandet till det offentliga samtalet:
«SKÄNDA SAMTIDEN / VÄGRA DEBATT / SVIK DAGORDNINGEN / VAR PASSÉ / #KUKEN»
Denna parafras på en berömd affisch från 1967 äger ett visst mått av relevans när man tänker på tv:s debattprogram, sociala medier och framför allt Twitter. Men som övergripande politisk hållning tycks mig tapirens egenskaper och värdekritikens antiprogram otillräckliga, och därtill alltför tidsenliga i sitt tillbakadragande (även om jag förmodligen också hade haft vissa reservationer mot det anagram som under en annan epok hade prytt omslaget, och gett den mer programmatiska titeln «Partiskrift»). Hur som helst: jag läser Tapirskrift som en klargörande historia över nätet, en politisk thriller och en mycket givande resa in i mörkrets hjärta.
