Mies van der Rohes glasmuseum är till synes tomt när jag tittar upp från gatan, åtta trappsteg nedanför den vidsträckta sten- och betongscen där Neue Nationalgalerie är symmetriskt placerat mitt i kvadraten. På trottoaren står två flaggstänger i svart, jag blir osäker på om de alltid funnits där. Inget har tidigare fått mig att rikta blicken ditåt. De sträcker sig en bit över museets tak och i vinden fladdrar flaggor fosterländskt, en med texten «BITTE LACHEN», på den andra står «PLEASE CRY» i Barbara Krugers omisskännliga stil. Futura Bold Oblique, svart på vitt basuneras dubbla budskap ut, «Snälla skratta»/ «Snälla gråt». Orden sätter sig i huvudet – de känns viktiga och uppburna. Som en CK-billboard eller Stjärnbaneret betecknar tyget i stången vad det vill att vi alla ska veta och älska. Men vad vill Barbara Kruger? Budskapet blir en tydlig order om otydlighet.
Utställningen, precis som byggnaden, håller sig lågt längsmed marken. När man stiger in genom karuselldörren ligger verken under fötterna. Hela golvet har täckts med rader av enorma bokstäver och symboler – pilar, glada och ledsna smileys om vartannat – i konstnärens signaturfärger rött, vitt, svart. Man får ta långa kliv för att göra bokstäverna till ord och orden till meningar. I bakgrunden hörs ett envist tickande, som om någon slår hårt på en skrivmaskin. Det kommer från utställningens enda vertikala intervention, två skärmar i salens bortre del som har satts upp på direkt på de gröna pelare som håller upp museets tak. Presentationen uttrycker en förståelse för arkitekturen den befinner sig i. Verken följer fint byggnadens intentioner genom att stäcka ut sig längs med dess linjer istället för att bryta av.
Barbara Kruger blev under 1980-talet känd för sitt sätt att appropriera reklamvärldens ikonografi och språk. Ironiska sloganer som «Love for sale», eller «I shop, therefore I am» visades på annonstavlor, tidningsomslag och i gallerier. Spänningen låg i diskrepansen mellan 1990- och 2000-talets reklambilder – där företag sålde grej med tjej och copy som «some women seem to do it all» (hämtat från en Maybelline-kampanj) – och Krugers slagkraftiga poem som slog ner på dåtidens skeva representationer av verkligheten, dess urskillningslösa konsumtion och exploatering av kvinnokroppen. Idag, när företag tillskansar sig såväl feminismens budskap som Krugers stil, är det spännande att utforska hur konstnärskapet håller jämna steg.
Jag tänker på ett av konstnärens geniala verk från 1999, en svartvit megasexig bild på ikonen Paris Hilton med texten «Just be yourself, 100% natural». Jag scrollar mitt Instagramflöde och ser hur Fenty i en reklambild marknadsför sina nya underkläder med både sexig brud och tjock kille, båda har fått på sig nätkorsett. Jag tänker på Prabal Gurungs modevisning 2017 där Bella Hadid gick gråtande iklädd en tröja med texten «THE FUTURE IS FEMALE». Jag går in på H&M:s webbshop och ser att tröjan med trycket «Feminist» över bröstet är på rea. Jag tänker på hur Supreme gjorde logga av Krugers Futura Bold i vitt mot röd bakgrund, och krängde T-shirtar och skateboards med hjälp av blinkningen mot antikommersialism, vilket estetiken fått komma att representera genom Krugers karriär. Jag menar inte att konstnärskapet är urvattnat. Jag menar att symboler, budskap och idéer förändras med tiden. Har Krugers ironi, estetik, feminism trängt ända in i reklamen idag?
«Political statements are rocking the runway this season» löd en rubrik i amerikanska Vogue 2017. Detta har självklart inte varit okommenterat av konstnären själv, och samma år som politiska budskap trendade i modevärlden startade hon ett eget streetwear-märke för Performa – Untitled (The Drop) (2017). Med en shop, en skatepark, merch och billboards över hela New York hånade hon samtidens begär för helt poänglösa saker.
I utställningen på Neue Nationalgalerie syns dock inga ironiskt framställda feministiska eller antikapitalistiska slagord. Kanske för att populärkulturen just där kommit ifatt henne. När politiska budskap högljutt förkunnas i Adidas reklamer förloras den friktion mellan verklighet och konst som genererar samhällskritik. Utställningen utgår istället från tre samtidshistoriska citat. Jag går med stora kliv längs bokstäver lika stora som mig själv, och läser en snutt ur Georg Orwells 1984 på tyska – «Wenn Sie sich ein Bild von der Zukunft machen wollen, dann stellen Sie sich einen Stiefel vor, der auf einem menschlichen Gesicht herumtrampelt, für immer». / «If you want a vision of the future, imagine a boot stamping on a human face – forever». James Baldwin och Walter Benjamin ansluter med lika ödestyngda citat: «There is no document of civilization which is not at the same time a document of barbarism» och «Ignorance allied with power, is the most ferocious enemy justice can have».
Det ligger något svårmodigt över det hela. Krugers kaxiga, kluriga påminnelser om att alltid ifrågasätta det vi får berättat för oss är utbytta mot mörka utsagor; den flörtiga ping-pong-leken med samtiden är utbytt mot tungsinne. Jag saknar hennes uppstudsighet, där vi inte får berättat för oss om sakernas tillstånd, utan själva måste dra slutsatserna. Jag går bort mig när jag ska tolka dessa tunga texter i reklamtypografi, det känns som Kruger viker av från spelet mellan uttryck och innebörd och blir bokstavlig. Jag har svårt att inte låta såväl Orwell som Baldwin-citaten färgas av den kontext jag oftast ser dem i – som memes på slideshow-aktivistiska Instagram-konton eller från ny-wokea twittrare – så använda och urvattnade att de nästan känns ironiska.
Kruger har alltid varit duktig på att få oss att närstudera språket. I och med att hela kroppen måste följa med för att föra läsningen framåt tvingas jag väga varje ord för sig och tränga in i dess betydelse. Helheten kan sammanfogas först efter att det vankats av och an i museet åtminstone åtta gånger per bit text. Ord som sköljer över en i olika flöden materialiseras här på ett sätt som får mig att läsa dem omsorgsfullt. Samma grepp återfinns i de två videoverken. Dessa citerar det traditionella amerikanska bröllopslöftet och den amerikanska trohetseden, som skrivs ut ord för ord för att ibland stanna upp och tveka. «I take» blir för en sekund «I remove», «I rape», för att sedan gå tillbaka till originalform och fortsätta framåt. Vi ombes att reflektera över de fraser som givits mening bortom ordens rena betydelse; dissekera vad som verkligen sägs. Samtidigt uttrycks en kritik mot institutioner som äktenskap och nationalstat, vilka buntas ihop med företagen, vars vilja att stoppa ord i våra munnar vi bör vara vaksamma kring, för ord har betydelse.
Bäst i utställningen är konstnärens egna texter. Vid ingången står det: «This is about loving and longing. About sharing and hating. About the promises of kindness and the pleasure of doing damage. This is about crazy desire and having a gift for cruelty. This is about the difference between the figure and the body. About the fickleness renown. About who gets what and who owns what. About who is remembered and who is forgotten. Here. In this place». Precis som med flaggorna så finns det plats för dubbeltydigheter, för det motstridiga, för meningar som glider. Ambivalensen berör – att få vara två saker samtidigt är kanske det enda som inte ryms i dagens populärkultur, reklam eller politiska debatt. Detta spår går igen i utställningen och någonstans där ligger den spänning mellan form och förkunnelse som i decennier gjort Barbara Kruger till en av samtidskonstens vassaste samhällskritiker.
Nora Arrhenius Hagdahl (f. 1994) är konstkritiker och curator baserad i Berlin. Tillsammans med Frida Vega Salomonsson driver hon kulturpublikationen Nuda.
