Søren Andreasen och Lars Bang Larsens The Critical Mass of Mediation (Internationalistisk Ideale, 2012) är den första boken i Camma Juel Jepsen och Louise Hold Sidenius «Grå publikationer», beskriven som «en serie av teoretiska skrifter som bjuder in teoretiker och konstnärer att reflektera över den samtida konstens betingelser och utveckling». Det är en bok som vill undersöka «medieringens estetiska, historiska och kulturella betydelse», och i vilken de korta texterna, varvade med utlyfta citat och bilder av konstverk eller från en kulturell bildvärld, är effekter av försök att läsa denna «oceaniska, flexibla» massa, denna «rymd utan första eller sista principer». De är, skriver Andreasen & Bang Larsen, «experiment i läsning som föreställer sig att medieringens yttre gränser kan dyka upp på nytt om [medieringen] pulvriseras, läses sönder och samman, som ett begrepp och som en praktik» (s. 5).
Vad är då mediering enligt Andreasen & Bang Larsen? Det är «en ändamålsenlig struktur genom vilken flöden av resurser – av egendomar, arbete, affekter, pengar, tecken etc. – finjusteras och formateras» (s. 3).
The Critical Mass of Mediation är en intelligent liten bok. Ville man formulera sig drastiskt kunde man kalla den en imploderad version av Gilles Deleuze och Félix Guattaris Mille Plateaux, en schizo-analysens vita dvärg. Utlyfta citat av Alexander Trocchi, Hardt & Negri, Andy Law (från St. Lukes reklambyrå), Badiou, Charles Leadbeater, Derrida, Tom Wolfe, Deleuze, Brian O’Doherty, Bourdieu, Suely Rolnik, Richard Florida, Bill Gates, Paulo Virno, Franco «Bifo» Berardi och Hélio Oiticica (citat som kort riktar uppmärksamhet mot frågor om utbytbarhet, kulturell cirkulation, begäret att eliminera mellanhänder, samarbete, kapitalismens triumf, okunnighet, Marx’s spöken, Phil Spectors problem med distributörer, behovet av mediatörer för självuttryck, alienerad mediering, «fältets agenter» som konstverkets producenter, «pimpandets» geopolitik, skapandets etos, «friktionsfri kapitalism», politiskt handlande och virtuositet, symbolisk ersatz…); bilder av Calder, Jens Lund, Lucas Cranach den äldre, Les Halles i Paris 1650, Börsen i Amsterdam 1668, HA Schult, Kristine Kemp, Watteau, Hannah Höch, Dara Birnbaum, Emma Kunz, Malevitj, Bridget Riley, Lloyd Hamrol, Clarence Schmidt, Maria Loboda med många flera; och, framförallt, ett antal experimentella texter som tematiserar frågor om marknadsekonomins agenter eller mellanhänder, Hegels och Adornos syn på mediering, ekot som tecken och material, remedieringens naturalisering, reklamen som kvasi-monetär betalning och passage till det verkliga i det neoliberala samhället, curatering som mediering och mellanhandens/den medierandes myter och narrativ…
The Critical Mass of Mediation dröjer förhållandevis länge (boken domineras på gott och ont av ett ganska kort attention span) vid «mellanhanden»: den som marxismen och olika avantgarden gärna ville skära bort till förmån för en «direktaktion»; den som Deleuze betraktade som ett relä eller en katalysator vid filosofins gräns; den som är en integrerad del av kulturindustrin och dess «utvidgade reproduktion» (Adorno & Horkheimer)… Särskilt fokuseras här advokaten/mellanhanden i filmer som The Lincoln Lawyer, The Confidence Man och Michael Clayton, där denne «erhåller subjektivitet i och genom medieringsakten. Han är performativ och exemplarisk. När han inte är i sin roll – när han upphör att göra, att agera – då försvinner han. Hans kriterium för framgång är att hålla sig kvar i spelet, det spel som berövar honom direkt agens och en egen existens» (s. 77–79). George Clooneys Michael Clayton skulle på så vis, genom att skapa en ekvivalens mellan lag och pengar, förkroppsliga bytesvärdet; mellanhanden som «en försåtlig nobody, ‛en släckt själ’», ett proffs som dödar mening och ger upphov till en global sorgsenhet.
Men även om medieringen på så vis kan sägas personifieras av de professionella mellanhänder som representerar, kopplar samman och massifierar (managers, advokater, journalister, spin doctors, medlare, curatorer…), insisterar Andreasen & Bang Larsen på att medieringens problematik först och främst är en kulturell förutsättning (och inte bara ett individuellt problem med mellanhänder); medieringen är «en miljö, ett sensorium, en rytm, en kraft» (s. 5).
Hur i så fall läsa de produktionsrelationer som är signifikanta för medieringen? Andreasen & Bang Larsen gör här två snabba filosofihistoriska nedslag: «I den Hegelska bemärkelsen beskriver medieringen spänningen i blivandets process. […] En relation är stabil, medan medieringen är någonting som är i färd med att skapas, produceras, som ännu inte har funnit en stabilitet. / För Adorno är medieringen en transformation där konstverkets element blir annorlunda än de var initialt» (s. 31). Om medieringen hos Adorno på så vis är det som garanterar en kritisk anda hos konstverket eftersom den, genom sin objektivering, gör det möjligt för oss att se oss själva utifrån, då definierar Luc Boltanski och Ève Chiapello, i en samtidsvärld präglad av logistik och re-kombinering, medieringen som konnektivitet, som «konsten att upprätta och utnyttja de mest olikartade och avlägsna typer av förbindelser» – ett sammankopplande som tenderar att föra in relationer som en gång betraktades som «intresselösa» i handelsvarans sfär. Betraktad på detta sätt blir medieringen alltså någonting som per definition omöjliggör intresselöshet och autonomi, för att istället bara producera «sekundära gemenskaper» (Adorno), där människor relateras till varandra genom varuutbyten.
Den mest bestämmande filosofiska referensen i The Critical Mass of Mediation är dock Deleuze & Guattari, vars arbete skulle göra det möjligt att antyda en generell förskjutning av medieringens funktion sedan 70-talet: «Den mångfald av horisonter som frammanades i ett schizo-analytiskt bruk av begreppet [mitt/miljö] har utvecklats till ett slags holistisk pragmatism. Vad som initialt var en explosion i det kritiska tänkandet – en kritik av den marxistiska ortodoxin kring direktaktion – har förvandlats till en utilitaristisk princip i kulturell och social organisering. Med andra ord: när den medierande auktoriteten blir en central modalitet i produktionen av värde och ekonomi, framstår medieringen som en kardinaldygd. Och som sådan betecknar den en nästan omnipotent affirmativ kraft som har rensat sig själv från den nietzscheanska upplösning av mening och värde som är en oundgänglig förevändning för Deleuze och Guattaris hyllande av accelerationen. Såsom alltid är fallet med sådana affirmativa mekanismer, produceras samtidigt tystnad. Negation blir omöjlig, och sålunda representerar medieringen en grundläggande utmaning mot kritiskt tänkande» (s. 93).
Enligt Andreasen & Bang Larsen skulle därför medieringen, eftersom det medierade objektet varken har en början eller en utsida, kunna betraktas som ett slags pervertering av Deleuze och Guattaris föreställning om att tänkandet alltid börjar från mitten av saker och ting. För att återskänka det medierade objektet en början måste man «fokusera dess produktionsrelationer; och genom en reflektion över spänningen i dess blivandeprocess kan kanske en länk upprättas till nuets utsida» (s. 95).
Andreasen & Bang Larsens huvudexempel är curateringen, som under 90-talet ofta diskuterades just i termer av «mediering», och som på ett mer explicit sätt än de flesta andra former av upphovsmannaskap är en sammansättning, ett sammankopplande av konstnärliga praktiker, arkiv, institutioner, tidsramar, teoretiska diskurser, monetära flöden och så vidare. Å ena sidan blir curateringen här på samma gång en gravitationspunkt och en utopisk horisont («utställningsmakandet kan riktas mot andra materialiteter som inte är sannolika under de givna omständigheterna, utan görs sannolika genom utställningens händelse. Utställningen kan sålunda nå fram till ett löfte som inte kan dekonstrueras: ett löfte om en rymd och en materialitet som skiljer sig från den som konstituerar social och kulturell realitet» [s. 99]). Å andra sidan beskrivs dess funktion som karaktäriserad av rastlöshet, ett ständigt krav på produktion, uppdateringar och reaktualiseringar: «curatorn har ingen inneboende potential, till skillnad från konstnären som är genetiskt disponerad att skapa: till skillnad från curatorn är det möjligt för konstnären att avhålla sig från produktion, att inte skapa, eller att skapa genom ett slags passivism» (s. 97).
Andreasen & Bang Larsen är högst medvetna om att också konstnärligt skapande är en fråga om sammansättningar och omkopplingar, och att skillnaden gentemot curerandets praktik alltså bara är relativ, så varför ändå denna till synes romantiska åtskillnad? Ett möjligt svar är att The Critical Mass of Mediation faktiskt är någonting så märkligt som en bok om mediering utan medieteori. (Det närmaste man här kommer en sådan är en bild av Marshall McLuhan framför en spegel som återfinns på sidan 71…) Den möjliga analysen av mediets och medieringens materialitet får här hela tiden ge vika för en annan hastighet och mer generella, skissartade kulturanalyser. Och man kan också tycka att det framstår som en smula orättvist att, som Andreasen & Bang Larsen gör, reducera 1960-talets konceptuella konst till ett exempel på ett «essentialistiskt svar» på frågan om medieringen (när man tvärtom kunde hävda att mycket av den tidiga konceptuella konsten just handlade om att synliggöra/materialisera produktionsprocesser).
Inte desto mindre är The Critical Mass of Mediation begärlig läsning i detta ögonblick av starkt utbredd teorifientlighet, och den lilla boken är heller inte ointressant som artefakt. Omslagen till de individuella bokexemplaren i upplagan skiljer sig åt i mängd av tryckfärg (från vitt till svart), och typografi, tryckteknologi och papper är noggrant specificerade i kolofonen. Dock inte rastret – samtidigt som rastret avgjort är det mest påtagliga, det mest «materiella» när man bläddrar igenom boken och blicken dröjer något vid – de lågupplösta och ytterligt grovt rastrerade – bilder som ledsagar texterna i den. Här är medieringen, den tekniska reproduktionen, alltså synlig, men dess effekt är framförallt homogeniserande; den utraderar bildernas skilda materialiteter. Det kan framstå som desto mer egendomligt mot bakgrund av att Andreasen & Bang Larsen just på dessa bilder tycks vilja projicera ett utopiskt «utanför medieringen»: «De tenderar att undfly både pulvrisering och ett lättvindigt utbyte genom att antyda rum, massa och varaktighet konstituerad av ambivalens, simulering och irritation. Kanske är det för mycket att kalla dessa bilder fönster mot en utsida; man kunde åtminstone kalla dem närvaron av den ständiga möjligheten av en annanhet» (s. 5).