När Konstmuseet i Norr öppnade 2018 fanns stora förhoppningar om hur den nya samlande institutionen skulle sätta Norrbotten på konstkartan. 2020, två år efter invigningen i Kirunas nya stadshus Kristallen, hade bara 3400 personer besökt museet. Det unga museets första år har kantats av arbetsmiljöproblem, läckande tak och hård kritik från utställande konstnärer. Personal har sjukskrivits och i november 2022 lämnade till slut tidigare chefen Selma Green sin tjänst.
Hösten 2023 ska curatorn Maria Lind blåsa liv i museet där hon tar över som chef. Hon har goda förhoppningar om att kunna locka internationell publik och hoppas kunna sätta Norrbotten på kartan genom ett tillspetsat program. Lind arbetar sedan 2020 som kulturråd vid svenska ambassaden i Moskva. Hon har tidigare varit chef på Tensta Konsthall (2011–2018) samt intendent vid Moderna Museet (1997–2001). Hon har även haft internationella uppdrag på Kunstverein München (2002–2004) och Bard College i New York (2008–2010).
När jag under intervjun påstår att hon inte är känd för särskilt publiktillvända program blir Lind smickrad. Hon gör det tydligt att verksamheten kommer att utgå från konsten och inte publiken, vilket kontrasterar mot rådande strömning på många konstinstitutioner i Sverige. Exakt vad för konst som ska ställas ut i de 1000 kvadratmeter stora lokalerna håller hon osagt, utöver att det kommer bli en blandning av lokala och internationella konstnärskap. Verksamheten kommer att drivas enligt liknande principer som på Tensta Konsthall med längre projekt som får ta tid och där konstnärer som är centrala i det internationella konstlivet kopplas till frågeställningar och konstnärskap från regionen. Samtidigt innebär jobbet nya utmaningar för Lind, som att vara med och bygga upp en konstsamling och driva ett museum vars verksamhet rör hela regionen.
I höst börjar du som chef för Konstmuseet i Norr och lämnar därmed ditt uppdrag som kulturråd i Moskva. Du har befunnit dig i Ryssland under en minst sagt speciell tid, i och med Rysslands invasion av Ukraina. När kom du tillbaka till Sverige?
Jag kom tillbaka till Sverige tre dagar innan Prigozjins myteri, så det var i grevens tid. Kontraktet är till mitten av augusti, men jag har semester i princip hela tiden som är kvar. Jag kommer inte åka tillbaka.
Hur var sista tiden i Ryssland?
Ambassaden fungerar, det har varit några utvisningar, men de luckorna har sedan kunnat fyllas. På det stora hela har det varit en livsomvälvande upplevelse.
En del av ditt nya uppdrag är att etablera ett nätverk i Barentsregionen. Kommer ditt arbete i Moskva vara till hjälp?
Nu har de officiella Barentssammarbetena avbrutits efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Innan dess var de ganska intensiva. Under de tre åren jag jobbade som kulturråd reste jag en hel del i hela Ryssland, det är klart att jag tar med mig de erfarenheterna. Det finns jätteintressanta konstnärer och institutioner i norr, det stora flertalet av dem som är kvar idag är dissidenter och saknar samarbetet enormt.
Det är ett stort steg från Moskva till Kiruna. Vad är dina planer för konsthallen?
Det första jag ska göra är att resa dit och träffa personalen för att sätta mig in i vad man gjort de senaste åren. Det är ett ungt museum, bara fem år gammalt, men trots det är det både intressant och viktigt att förstå vad man gjort hittills. Konstmuseet i Norr ska vara ett museum som inte bara berör Giron/Kiruna utan hela Norrbotten, eftersom det är både kommunalt och regionalt. Jag är nyfiken på vad det finns för samtidskonst ute i de fjorton kommunerna och vad man skulle kunna göra med den. Jag tänker mycket kring Sven Lindqvist och Gräv där du står (1978) – börja titta där du är, det kan väcka många tankar och idéer. Man behöver självklart inte bara se till det lokala, men många gånger kan det vara spännande att utgå ifrån det. Norra Sverige är i korsvägen mellan så mycket som pågår i världen och samhället, allt från samhällsomvandling, resursuttagning och industriell expansion, till frågor om urfolksrättigheter, minoriteter och klimatförändringar, som ju accelererar ju närmare polerna man kommer.
Generellt sett är jag inne på metoder som vi använde på Tensta Konsthall, där vi arbetade med längre projekt. Man behöver inte ta sig an en fråga eller ett tema genom endast en grupputställning och «tick» så har man gjort det, utan att man kan istället låta saker ta tid. Man kan låta bli att detaljplanera allting i förväg, och låta bollen rulla och se hur saker utvecklas. Det har varit givande förut och jag tänker att vi kan ha glädje av det på Konstmuseet i Norr också.
Som konstnär baserad i Norrbotten har man ofta inte samma utställningsmöjligheter som de i Stockholm eller södra Sverige. Bör ett regionalt museum jobba för att stötta den lokala konsten eller snarare arbeta för att ge människor som bor i området möjlighet att se internationell konst som inte annars visas där?
Det är jätteviktigt att blanda både regionala och internationella konstnärer – som alltid! Det går i linje med hur jag arbetat tidigare, en mix av det som finns i närheten och det som kommer längre bort ifrån. Det viktigaste för mig är att man visar otroligt bra och relevant konst. Man kan tematisera kring fenomen som är specifika för Norrbotten, Nordkalotten eller hela det cirkumpolära området och tänka på hur de relaterar till fenomen på andra platser i världen. Det behöver inte bara handla om geografi, utan man kan försöka hitta likheter, gemenskaper och paralleller till andra platser.
Sedan finns det ju redan en hel del intressanta konstnärer och konstinstitutioner i norr, även om konstlivet i södra Sverige inte alltid är så medvetet om det. Jag tänker på Havremagasinet i Boden, konsthallen och Galleri Syster i Luleå, det finns också ett dynamiskt residentcentrum i Moskosel, en liten självorganiserad konsthall i Råneå och så vidare. Konstmuseet i Norr är inte ensamt.
Specifikt för Konstmuseet i Norr är att det är ett samlande museum. Vad har du för tankar om vilken konst ett museum som detta borde samla på?
Att bygga en samling nästan från början och att tänka ut hur man gör det på ett vettigt sätt är nytt för mig, även om jag arbetat med samlingar på andra sätt förut. Det är viktigt att en samling speglar det som den samlande institutionen gör, att det inte bara är shopping. En samling bör fungera som ett slags arkiv över konsthallens verksamhet. Det vi gör kommer vara en blandning av lokalt och globalt och det kommer reflekteras i samlingen.
Från regionens håll har satsningarna på kultur i området belysts som ett sätt att «locka mer människor till norr», man har pratat om hur Konstmuseet i Norr ska fungera som en dynamo i det regionala konstlivet. Vad tänker du om det?
Min uppgift är att se till att museet har ett strålande program med konst som själ och hjärta. Min erfarenhet är att om man verkligen gör det, arbetar med hög kvalitet på ett engagerat och respektfullt sätt så väcks människors intresse och de vill delta. Man behöver inte fria till publiken, det som är relevant och bra lockar till sig besökare – det var något jag lärde mig under mina år på Tensta men också i samband med Gwangjubiennalen (2016) och the Art Encounters Biennial (2019) i Timisoara. Det handlar om att hitta gemensamma angelägenheter med utgångångspunkt i konsten snarare än i publiken.
Det är ett väldigt ungt museum, vad ser du för för- och nackdelar med det?
Jag gillar det! Jag tycker om att arbeta med utveckling och ta fram metoder och strategier. Detta är ett ypperligt tillfälle att göra det, eftersom det också finns en väldigt stark önskan från styrelsens sida att ta ett steg vidare.
Hittills har museet framförallt uppmärksammats för de arbetsmiljöproblem som präglat institutionen. Sedan starten har alla medarbetare slutat. Hur känner du för att kliva in på ett museum där det varit så mycket bråk?
Jag citerar Carl XVI Gustaf: «Nu vänder vi blad» – nu går vi vidare och tänker framåt.
Kommer idén om att vända blad också reflekteras i programmet? På vilket sätt skiljer sig det du vill göra från hur programmet har sett ut hittills?
Den märkbara skillnaden kommer nog vara att det blir lite mer aktivitet, att det blir lite intensivare. Hittills har programmet inte varit så artikulerat utåt. Vår verksamhet kommer försöka vara mer uttryckligt, att vi berättar vad vi är intresserade av och varför vi väljer att göra det vi gör. Jag tycker generellt att vi behöver bli bättre på att berätta varför vi gör det vi gör i konstvärlden, både i Sverige och på andra håll. Jag uppskattar den kommunikation som gör det tydligt vad man är intresserad av och vad man tycker är viktigt. Är det att skapa en samtida konstkanon eller något annat? I så fall vad?
Om du får drömma, vad hoppas du att Konstmuseet i Norr är om fem år? Vad hoppas du att du hunnit få gjort?
Då hoppas jag att Konstmuseet i Norr har en given plats på konstkartan både i Sverige och planetärt genom samarbeten och att vi arbetar med konstnärer över hela världen. Jag hoppas även att vi ska kunna bidra till att konstnärskap från regionen tar sig vidare till platser bortom Norrbotten. Att Konstmuseet i Norr kommer vara en plats där man kan delta i det intressantaste inom samtidskonsten, att man kan ta med sig något av det som är brännande och berörande i vår tid. Sedan är det viktigt för mig att Konstmuseet i Norr tar stor plats i regionen, även utanför museets väggar.
Vad är det första du kommer göra när du börjar?
Jag vill börja med en slags inventering. Jag är övertygad om att det kommer sätta igång massa idéer. Jag vill förstå vad det finns för bibliotek i området, vad de har för lokaler och om det redan finns någon konst där. Har man jobbat med konst där tidigare? Jag vill få en överblick över regionens Folkets hus och parker, hembygdsgårdar och hemgårdar för att se hur man skulle kunna samverka. Sedan handlar det ju förstås om att kartlägga och lära känna de konstnärskap som finns i området, varav jag anser många vara bland samtidens intressantaste: som Britta Marakatt-Labba, Katarina Pirak Sikku, Joar Nango och Silje Figenschou Thoresen, för att bara nämna några.
