Avgangsutstillinger og nye kunstnere: Umeå
Det viktigste temaet i diskusjonen om kunstakademiene er hvordan skolene forbereder sine studenter til tilværelsen etter akademiet. Lars Vilks mener kunsthøyskolene burde bruke minst 80% av undervisningstiden på markedsføring og branding.
Det är inte precis någon hemlighet att antalet konstnärer inte på något sätt motsvarar marknadens behov. I Norge och Sverige finns det sammantaget 7 konsthögskolor (och dessutom Konstfack i Stockholm samt fotohögskolan i Göteborg) som pumpar ut ett ansenligt antal nya konstnärer varje år.
Det finns naturligtvis inte plats för så många och de inblandade tvingas acceptera att det inte är många som kommer att ha någon möjlighet att fortsätta som konstnärer. Det är ett ansträngt välkommen som man kan säga till varje årskull av förhoppningsfulla studenter. Välkommen till undergången, skulle kanske vara den cyniska hälsningen.
Kan konsthögskolorna göra något åt saken? Det finns nog möjligheter att bättra på överlevnadsstrategierna.
Under våren visas konsthögskolornas avgångsutställningar. Konsthögskolan i Umeå visar sin på Bildmuseet i Umeå fram till den 15 maj. Det är en skola i periferin och man är medveten om detta. Intressant nog har skolan ordnat ett seminarium med kritiker och curatorer som diskuterat «den hårda verkligheten» utanför. Power Ekroth, som curaterat utställningen skriver i katalogen om förhållandet mellan produktion och marknadsföring. Det är i och för sig välkänt att produktionskostnaden för en vara utgör ca 2 % och att marknadsföringen är 98 %, men har man närmare funderat på var konsten borde hamna? Det finns något avgörande i det här. Hur mycket av konsthögskolornas undervisning handlar om marknadsföring och branding? Rimligt sett borde det i varje fall utgöra 80 % av undervisningen, inte minst mot bakgrunden av att skapandet av konstnärlig kvalitet till den helt övervägande delen ligger i var och hur produkten kommer ut. Konsten idag handlar om nätverksbyggande, om att få kontakt med konstvärldens noder.
Att avgångsutställningen i Umeå närmar sig detta problem är inte överraskande. De perifera skolorna är alltid förlorarna när det gäller att upprätta de nödvändiga förbindelserna. Men det räcker naturligtvis inte med att kalla in till ett seminarium när det är tid att sluta skolan. Det är saker som skall in i undervisningen och som bör komplettera dagens överdriva tro på produktion av «verk» och allmänbildning.
I en avgångsutställning handlar det alltså om att bli uppmärksammad och att lyckas med att knyta förbindelser. Det är inte det enklaste eftersom konkurrensen är hård. Det kapital som nyexaminerade studenter har är att de betraktas som «unga och lovande» vilket ger dem ett positivt intresse under ett par år. Några av studenterna i Umeå förmådde att skapa intryck, så t ex Beata Berggrens video Saved By the Bell och Stefan Berntzens maniskt välgjorda lådbil. Allra intressantast är ändå katalogen med uttalande som handlar om konstscenen av ett antal kritiker, curatorer etc. Inte minst är det ett korrekt och ambitiöst initiativ att varje student får en relativt lång text om sitt konstnärskap skriven av olika författare. Allt på engelska. Naturligtvis.
Dispatched, avgangsutstilling Umeå konsthögskola, Bildmuseet, 30.4 15.5
..för mer info se.
http://www.q-n-q.com
Det förvånar mig att herr Vilks trots sitt prat om konst som produktion och marknadsföring inte uppmärksammade QNQ´s verk på utställning, det är klart ett av dom tydligaste exempel jag sett på hur konst försöker agera inom det sammanhanget.
Vel. Da så vi et godt eksempel på hvordan den praktiske håndheving av opphavsretten fungerer som en brems mht. informasjonsspredning. Jeg kommer i juridisk trøbbel (kunstkritikk også) om jeg legger den ut på mine egne hjemmesider og offentliggjør lenken dit her.
Men Jmf. åndsverkslovens §12 har jeg lov å sende de interesserte en kopi privat, og det gjør jeg gjerne. mail meg på [email]melby@bek.no[/email]
Men noen offentlig debatt om en artikkel ikke alle kan lese er teit, så det er jeg ikke med på.
Den konkrete situasjonen vi er i nå er imidlertid et godt argument for at kunstnere bør begynne å tenke om seg selv som et “brand” av rent juridiske årsaker, særlig tatt implemteringen av INFOSOC i norsk åndsverkslov i betraktning. Blant annet legger styrkingen av de nærstående rettighetene forholdene til rette for at kunstnerne i økende grad blir gjort til tause slaver uansett. Leit om §53a skulle begrense dem i tillegg.
Ut i fra disse refleksjoner kan jeg ikke annet enn å si meg enig med Vilks i at kunstnere bør være interessert i kunstverdenen, ikke kunst. Da ville de for eksempel ha oppdaget at Norges tidligere justisminsiter Grete Faremo, når direktør for jus og samfunnskontakt i Microsoft Europa, argumenterer heftig for at det er kunstnernes interesser hun kjemper for ved å presse gjennom den nye lovens foreslåtte §53a. Jeg har faktisk lurt på hva unge kunstnere tenker om dette. Eller hva med deg Crapfinder – did you find any crap in the EUCD?
God kommentar av Melby. “Absolut blir jag förargad eftersom artikeln endast är åtkomlig för prenumeranter.” Hahaha!
Absolut blir jag förargad eftersom artikeln endast är åtkomlig för prenumeranter.
Men den kan säkert vara bra. Det som är fel med dagens konstnärer är att de flesta, och det inkluderar inte minst studenter, är sentimentala och har något slags tro på konstens absoluta egenvärde.
Dessvärre är det så att det som bör intressera en konstnär är inte i första hand konsten (den är enkel att göra – och det går snabbt om man lärt sig tekniken) utan konstvärlden. Allt handlar om konstvärlden: Lär känna konstvärlden och du känner konsten.
Min innspill i denne debatten er en artikkel av Celia Lury, professor ved Goldsmiths College i London, med tittelen: Contemplating a Self-portrait as a Pharmacist’ – A Trade Mark Style of Doing Art and Science. Artikkelen starter med følgende Damien Hirst-sitat fra et intervju med bladet The Economist 10.februar 2001: “Becoming a brand name is an important part of life” says Mr.Hirst “It’s the world we live in”. Artikkelen kan lastes ned fra http://tcs.sagepub.com/cgi/reprint/22/1/93.pdf
God fornøyelse! Jeg er rett og slett veldig spent på om Lury begeistrer eller forargrer Vilks.
…dagens överdriva tro på produktion av «verk» och allmänbildning…
Det synes som om mange av elevene ved akademiene i Bergen og Trondheim er enige i denne floskelen.
…Det är i och för sig välkänt att produktionskostnaden för en vara utgör ca 2 % och att marknadsföringen är 98 %…
Her bruker Vilks eksempler fra den ekstreme globale økonomien (f.eks. Nike produseres bl.a. av utfattige burmesiske flyktninger i Thailand, og selges med superprofitter i vesten), og trer dem ned over huet på kunsten.
Håller med till fullo…