Utstillingen Konstfeminism kritiserer modernistiske nøkkelbegrep som «det nya», «utveckling» og «geniet» utifra et feministisk perspektiv. Lars Vilks skriver i denne teksten at forsøket på å kvitte seg med disse begrepene er det samme som å legge ned hele virksomheten.
I det overveldende sosiale budskapets tid er det lett å glemme kunsten. Og å repetere den slappe frasen «Det spiller ingen rolle hva man kaller det man gjør». Men snarere tvert imot, kunsten har en egenskap som kan beskrives både lett og ukontroversiellt. Det er denne egenskapen som gjør den til kunst og ikke noe annet: Kunstbegrepet er i permanent vekst og sluker alt det kommer over og husker det. Det kalles for grensoverskridelse, cross-over eller hva man nå vil. Under modernismen var denne stadige tilveksten underordnet formens hegemoni og kunsten kunne derfor bare vokse gjennom å innta stadig nye former. Nå har vi imidlertid havnet i slukeriets tidsalder; når kunstbegrepet får tak i et nytt attraktivt sosialt felt lyser dets innhold opp kunstscenen som en glødende jetstråle på vei ned i et svart hull.
Den store samlingsutstillingen Konstfeminism har nylig innledet sin Sverige-turné på Dunkers Kulturhus i Helsingborg. Utstillingen er en mønstring av svensk feministisk kunst fra omkring 1970 til i dag. En interessant historie som gir oss muligheten til å skaffe et overblikk over den moderne feministiske kunsthistorien. Det som jeg skal ta opp her er de mer prinsipielle spørsmålene – om den mer detaljerte granskningen av utstillingen kan man lese på webadressene under.
Utstillingen har en gedigen katalog med tekster av de utstillingsansvarlige (Louise Andersson, Magnus Jensner, Anna Livion Ingvarsson, Anna Nyström, Barbro Werkmäster, Niclas stlind) og en rekke andre. Her betraktes kunstens begrepsutvidende system fra et «feministisk» perspektiv: «…den patriarkala hegemonin ännu lever kvar inom konsten och att nyckelbegrepp inom modernitet och modernism som ‘det nya’, ‘utveckling’, ‘geniet’ inte på allvar hotats, endast att ‘de unga (lejonen)’ nu inte bara är män». Dette er det reneste vrøvel. Disse ideene er ikke truet fordi det ikke finnes noen god grunn for å forsøke å avskaffe dem.
Det er med andre ord ikke bare et spørsmål om likestilling utstillingen tar opp. Det handler også om en omgestaltning av hele samfunnet utifra spesifikt kvinnelige erfaringer. Dette bekreftes med all mulig tydelighet ved at man inviterte den tidligere ordføreren i Vänsterpartiet, Gudrun Schyman til å medvirke i et av utstillingens arrangementer. Schyman har nylig etablert det nye partiet Feministiskt Initiativ. Partiet som startet opp med opinionstall på hele 22% har nå falt tilbake til mindre enn 0,5%. Dette etter en masse indre stridigheter, folk som har trukket seg fra partiet, og krav fra diverse ekstreme grupper. Resultatet er at det i dag ikke lengre er selvfølgelig å kalle seg «feminist» i Sverige. Det er ikke like cool som tidligere og fremstår nærmest som noe litt latterlig.
Det gavner knappest feminismen å definere seg så sterkt politisk. I kunsten er det litt andre omstendigheter som bestemmer. Å forsøke å kvitte seg med kunstens «hierarkiske» (et ord som i det siste nærmest har blitt et skjellsord) orden og dets krav om nyhet og utvikling er det samme som å legge ned virksomheten. Bedre da å se på feministiske kunstnere som for eksempel Catti Brandelius («Miss Universum») som har gjort kometkarriere og skaffet seg plass både i kunstverden og i mediene. Hun er unektelig en kreativ begavelse som stadig kommer med nye utspill og ideer, rett og slett «genial». Nyskapning og mediesensasjon er forøvrig hverdagsmat for samtidens feminister. Konstfeminism, som ellers framstår som litt vel solid, inneholder også utspill fra foreningen «Ja!» med blant andre Joanna Rytel och Fia-Stina Sandlund (den siste nå aktuell på UKS), som har som mål å styrte patriarkatet. På mange måter framstår foreningen som slitsomt naiv, men oppmerksomhet har de ihvertfall fått. Og det viser at også radikalfeminismen kan være en måte å posisjonere seg i kunstverden på.
I Gertrud Sandqvists katalogtekst snakker hun seg varm for en antihierarkisk undervisningsmodell som går tilbake til det hun kaller renesansens akademier. Disse skulle ha vært åpne møtesteder som dessverre har måttet vike for undervisning basert på mester/lærling-konstellasjonen manifestert i ateliersamtalens en-til-en-situasjon. Disse ser Sandquist som et onde og som en konservering av ideen om det romantiske geniet. Når man leser dette slås man av det faktum at Kunsthøgskolen i Malmö, der Sandqvist er rektor, styres med jernhånd av henne selv. Det er ingen tvil om at institusjonen er dypt hierarkisk. Og et hierarki som gir inntrykk av en liberal holdning er en betydelig sterkere maktorganisasjon enn et som krever kadaverdisiplin.
Gjennom utstillingskatalogen får leseren også innblikk i feministisk kunstpedagogikk. De to pedagogene Louise Andersson og Lena Lindgren har satt seg som mål å for enhver pris drive ut genusperspektivet. Kunstneren Maria Fribergs C-print Almost there «växer och ger mer om en genusmedveten bildanalys används». Gir mer for hvem? Det blir ofte slik når overbevisningen pukker på at en bestemt tolkning er den eneste muligheten. Et annet pedagogisk innslag er visningen av nevnte Joanna Rytels videoarbeide Då tar jag din katt. I den ser man kunstneren onanere sammen med en katt. En av pedagogene viste videoen for en gruppe skoleungdommer. Målet var å diskutere feministiske spørsmål: «Hur kommer det sig att det upplevs som hotfullt när en fullt påklädd tjej onanerar?» Joda, dette er en frigjørings-estetik på høyeste nivå, men jeg vil nok tro at feminismen får problemer med å nå en bredere allmenhet når den tar seg slike uttrykk.
En ytterligere bekymring for feminismen er kunsthistorieskrivingen. Anna-Lena Lindberg, dosent i kunstvitenskap og pioner på feltet har ikke kommet lenger enn at hun i sin tekst henviser til en artikkel av Nanette Salomon The Art Historical Canon: Sins of Omission. Poenget her er at renessansekunstneren og forfatteren Giorgio Vasari utpekes som tilhenger av et patriarkalsk samfunnssystem. Det er vanskelig å bli overrasket. Det kreves nok betydelig mer for å bryte opp en kunsthistorieskriving som fremdeles venter på å bli dekonstruert. Feminismen har unektelig skapt interesse for hvordan den skrives, men feministene synes først og fremst å være interesserte i å plassere så mange kvinnelige kunstnere som mulig så høyt som mulig i kunstens kanon.
Ellers kan man vel si at feminismens framganger i kunsten har vært gode, spesielt i samtidskunsten der kunstverden har lyktes i å venne seg til å se kvinner som kunstnere. Det er dog bare de aller siste årene at gjennombruddet har skjedd. Se for eksempel på artfacts.net og deres 100 på topp-liste som oppdateres regelmessig. Bare omkring 20% er kvinner. Men fortsetter man å utdanne kvinnelige kunstnere i den takt vi ser nå kommer morgendagens kunstnere hovedsaklig til å være kvinner. At det lykkes så bra er likevel ikke alt for mye å rope hurra for. Kvinner har vunnet innpass i en konkursrammet bransje der arbeidsløshet og dårlig økonomi florerer.
Anmeldelser av utstillingen:
Både brett och radikalt, Martin Schibli, Helsingborgs Dagblad, 18 oktober, 2005
Kön, kamp och lust, Jessica Kempe, Dagens Nyheter, 22 oktober, 2005
Starkt kvinnouppror lyckas inte provocera, Therese Marklund, Svenska Dagbladet, 22 oktober 2005
Konstfeminism, visningssteder:
Dunkers Kulturhus, Helsingborg, 14 oktober 2005 – 22 januar, 2006
Liljevalchs konsthall, Stockholm, 17 juni – 3 september, 2006
Hälsinglands museum, Hudiksvall, 17 september – 31 desember, 2006
Göteborgs konstmuseum, 13 januar – 15 april, 2007
Aldrig för sent Sigrun! Men ditt inlägg är långt och det gör att jag får begränsa svaret. Din synpunkt på att konstpedagogerna inte menar att genusperspektivet utgör allt är väl riktig. Men läser man katalogtexten är det lika självklart att resten är detaljer. Pedagogerna är ivriga att få fram genusfrågorna, som jag menar, alltför ivriga.
Du har vidare några frågor: “kunstens vesen er ”en ontologisk utgångspunkt, avancerad diskursbildning, normbrott, obegriplighet, frihet, fiktion och ironi. Innehållet och den politiska viljan til forändring kommer alltid att vara i sekundär”. Kan en være ironisk uten å være det i innhold?”
Innehållet finns också om det är sekundärt och kan ironiseras liksom att själva momentet innehåll kan ironiseras.
“Hva er et ontologisk utgangspunkt; hvilken væren er det snakk om?”
Den ontologiska utgångspunkten är att konsten från och med romantiken placeras likställd med filosofin och ges uppgiften att bearbeta de grundläggande frågorna,
“Hvor må normbruddene befinne seg for at de skal kunne betraktes som normbrudd, når de for all del ikke kan være på innholdssiden?”
Normbrott har i stor utsträckning handlat om formens förändringar, vad som är estetiskt möjligt. Sedan finns fortsättningen, om allt är möjligt som konst. Och sedan finns dessutom normbrottet som handlar om att byta ut form mot innehåll. Men i praktiken måste innehållet estetiseras om inte konstens identitet skall försvinna.
Jeg er nok både seint ute og kan helt sikkert anklages for å være for akademistisk i mine synspunkter. Jeg er likevel litt forundret over denne anmeldelsen, og en del av presiseringene som kommer i den senere debatten. Det fremstår for meg her som om utstillingen får på pukkelen ikke ut fra hva den er, men ut fra et snevert syn på hva feminisme er, koblet opp mot et særdeles uklart standpunkt om hva kunst skal være. (Noe som aldri kan kritiseres fordi det aldri er mer spesifikt enn å hevde at kunst er ”noe mer” og dette ”noe” befinner seg ikke på denne utstillingen.)
Det er jo selvsagt bra å kalle en spade for en spade, og subjektive erfaringer som grunnlag for kritikk er helt fint. Det er en retrospektiv utstilling, den dekker de siste 30 år. Det skulle tyde på at den rommer flere ulike tilnærminger til de generelle spørsmålene om likestilling, spesifikt kvinnelige erfaringer, patriarkat, feminismens politiske aspekt og ikke minst kunstens vesen. Finnes det overhodet ingen motstridende perspektiver på hva som er ”patriarkat”, ”likestilling”, ”feministisk politikk” og ”spesifikt kvinnelige erfaringer”? Hva ligger evt. i ”patriarkat”? Er det teit å skulle styrte det, er det dustete å tro at det finnes et patriarkat, eller er patriarkatet noe helt annet enn det disse kunstnerne tror? Bør ikke feminisme forstås litt mer nyansert enn at det er ”noe med likestilling” og ”patriarkat”?
I selve anmeldelsen mener jeg det er en rekke problematiske aspekter. Begreper og spørsmål som i katalogen anses for delvis åpne, stenges i denne an på meldelsen. Tittelen ”konstfeminism”, med andre ord i ubestemt form, blir i denne teksten ”kunstfeminismEN” i bestemt form. Det samme gjelder omtalen av kunstpedagogene Lena Lindgren og Louise Anderson. I følge anmelderen hevder de at ”genusperspektivet gir MER til en lesning” (min utheving). Samtidig kritiseres de for å si at kjønn er ALT. De hevder jo bare at også kjønnsperspektivet er interessant. Det fremtrer snarere slik at anmeldelsen hviler på en antakelse av at i det øyeblikket vi anerkjenner at det eksisterer kjønnsforskjeller, så tar de over ALT og de er absolutte. Å si ”det finnes kjønn” tolkes som et utsagn om at ”ALT kan reduseres til kjønn”, UANSETT, og det er vel knapt tilfelle (selv ikke for mange feminister).
I tillegg til å lukke begreper som er åpne i utgangspunktet (og som derfor viser til diversitet), så banaliseres begreper med spesifikk betydning i estetikk og kunsthistorie til sin dagligdagse og mer diffuse mening. For eksempel ”geni”, ”utvikling”, ”det nye” og ideen om overskridelse. Feminismens kritikk av estetikkens geni-begrep er tilsynelatende tullete siden det finnes en ”genial” kvinnelig kunstner. Det er både legitimt og helt ok for mange feminister at kvinnelige kunstnere er ”geniale” i den forstand anmeldelsen utlegger det; det vil si at de gjør noe bra på kunstfeltet. Selv feminister forstår at ikke alle er like flinke til alt. Det kunstnergeniet, og den ”flinkhet” mange feminister er imot, er i hovedsak knyttet til et geni-begrep med røtter i romantikken. Dette refererer til en bestemt forståelse av kreativitet som privilegerer maskuline egenskaper. Dette er knapt det samme som det å være kjempekul og flink.
Det samme gjelder holdningen til Nanette Salomon og Anna Lena Lindberg. Ifølge anmeldelsen er hovedpoenget til Salomon at Vasari var tilhenger av et patriarkalsk samfunnssystem. Det kan jo godt hende han var det, men POENGET i artikkelen er ikke hva Vasari må ha ment. Salomons hovedpoeng er tekstanalytisk. Hun peker på visse narrative strukturer som styrer kunsthistorieskrivingen og som gjør at noen kan forstås som kunstnergenier og andre som ”kvinnelige kunstnere”. En kan være uenig med Salomon og hennes analyse av kunsthistorieskrivingen, men hun er knappest så banal at hun gidder å gripe enhver mulighet til å kalle en stakkars avdød mann fra en sjåvinist, mens hun ler en rungende fornøyd Medusas latter og velter seg i banaliteter.
Det samme gjelder ideen om ”det nye”, og at kunst skal være en form for overskridelse. Er feminister imot dette? Hva er vitsen med feminisme hvis en ikke kan komme frem til noe som er ”nytt”, ”noe annet” og overskridende på kunstfeltet? Kan en endre samfunnet uten å overskride noe? Det må da være nettopp tanken om at kunst kan overskride som i det hele tatt kan gjøre det til et poeng å artikulere feministiske spørsmål på kunstfeltet? Selv en av de mest kjente (og tidvis radikale) feministene, kunsthistorikeren Griselda Pollock definerer og forklarer kunst som overskridende. Hun hevder blant annet at ”artwork transgresses, [ ] renovates and even revolutionizes, i.e. moves culture” (artikkelen ”Does Art Think” fra 1992.)? De fleste feminister de siste 30 år har kritisert spesifikke ideer på kunstfeltet om hva som er ”det nye”. Ideer som ofte også er knyttet til et tradisjonelt geni-begrepet. Det er jo ikke alt som er nytt som faller inn under kunstfeltets begrep om ”det nye”, så hva er så de åpenbare kriteriene for å være avantgarde? At denne utstillingen ikke overskrider på den rette måten, er vel helt ok å hevde, men hva er så den rette måten? Må det mer ”groove” og ”flow” til, eller er det snakk om litt ”je ne sais quoi”?
Det er kanskje min akademiske villfarelse, men jeg mener kritikken i kunst-kritikk er mindre interessant dersom en forstår det kritiske som identisk med det å skrive polemisk, å være subjektiv, eller å gå på utstilling med en motvillig mine. Kritikken blir vel neppe bedre jo sintere en er på utstillingen. Å gå litt mer inn i selve spørsmålene på utstillingen ville kanskje gjøre det mulig å skille mellom prosjekter som leker en overflatisk lek med kjønn, dvs. de som bruker det som en effekt og ikke som en grunnleggende strategi. Nå blir det umulig å se forskjell på prosjektene i det hele tatt, siden en tror alle feminister mener at kjønn er ALT, og regner dermed automatisk med at de ikke kan si noe annet (”noe mer”/”et ontologisk utgangspunkt”/osv.?) i sin kunst. Det kan være lett å falle i en ”formidlingsfelle” i anmeldelser, og det kan bli mange pretensiøse teoretiske formuleringer uten klart innhold. Men handler det egentlig om verkene her og utstillingens forhold til de generelle spørsmålene? Finnes det ikke noen nyanser i begrepsbruk det kan være greit å ta med?
Jeg må med full ærlighet melde at jeg knapt forstår hva som menes med at kunstens vesen er ”en ontologisk utgångspunkt, avancerad diskursbildning, normbrott, obegriplighet, frihet, fiktion och ironi. Innehållet och den politiska viljan til forändring kommer alltid att vara i sekundär”. Kan en være ironisk uten å være det i innhold? Hva er et ontologisk utgangspunkt; hvilken væren er det snakk om? Hvor må normbruddene befinne seg for at de skal kunne betraktes som normbrudd, når de for all del ikke kan være på innholdssiden? Skal de være på det formale plan, på det konseptuelle, eller er de på et så avansert ontologisk nivå at vi knapt kan se dem verken i form eller innhold?
Sigrun Åsebø
Sara, du anser att jag definierar mig politiskt i min artikel. Det har du rätt i, sedan 70-talet har vi bestämt att alla artiklar som skrivs definierar sig som politiska. Vad jag för övrigt är intresserad av är hur konstens identitet klarar sig i ett socialkritiskt landskap. Genom att dra fram brännande och angelägna politiska budskap tunnar man ut det som konst alltid måste handla om, någonting annat. Om konst kan reduceras till politiska aktiviteter har vi inte någon större glädje av att syssla med konst. Det går visserligen att säga att man kan använda konstens arena för att föra fram socialt ömmande problem men som jag tidigare sagt är det frågeställningar som cirkulerar fram och tillbaka i den bildade medelklass som utgör konstvärlden. Feministisk konst blir en mikroskopisk verksamhet när konsten inte längre lider brist på kvinnor och feministisk medvetenhet. Feminismen problem finns inte i konsten utan i världen utanför. Så är det om och om igen med medelklassens försök att ändra omständigheterna. Det är svårt att få med sig de breda lagren, det är uppenbart att det handlar om en klassfråga. Alldeles riktigt som du skriver att det är svårt att ta till sig det konstnärliga värdet i feministisk konst eftersom feminismen blir den förväntning konstvärlden ställer på kvinnor som gör konst. Så länge situationen är fräsch och radikal finns det ett aktivt intresse för själva saken. Men konstvärlden är nyckfull och dess inriktning är inte att driva politiska frågor. Vi har sett sociala och politiska trender komma och gå.
Men man kan också fråga sig vad det konstnärliga värdet i feministisk konst är för något. Det svar man oundvikligen får är att det är detsamma som generellt gäller för konst: En ontologisk utgångspunkt, avancerad diskursbildning, normbrott, obegriplighet, frihet, fiktion och ironi. Innehållet och den politiska viljan till förändring kommer alltid att vara sekundär.
Lars,
även om konsten är en egenart och en komplicerad diskurs, så är den också beroende av den tid som den finns, tolkas och utövas inom. Jag ser inget konstigt eller egentligen heller problematiskt i att människor på 70-talet arbetade med en konst som också utgick från dem själva och det samhälle de levde i, liksom människor i dag gör detsamma. Jag vet inte vem Naken-Janne är, men jag förstår din poäng. Jag tror att det är ganska vanligt, väldigt förenklat och lätt, att inte ta till sig det konstnärliga värdet i feministisk konst, därför att man inte delar de feministiska värderingarna. På liknande sätt tror jag att det är enkelt för dem som inte är intresserade av konst, att enbart se andra saker i dina skulpturer och göra rubriker av det. Jag anser att du definierar dig politiskt i din artikel. Det tycker jag är intressant, med tanke på att det är den sortens politik på bekostnad av konstnärligt värde som du säger dig kritisera.
Konstvärlden är ett reservat helt dominerat av den bildade medelklassen. Det är därför helt naturligt att feminismen lätt kan få fotfäste. Då dessutom ekonomin i konstvärlden är riktigt dålig finns det inte mycket att vinna eller förlora. Inga problem med att få vackra jämställdhetssiffror, men alla storartade budskap som produceras cirkulerar i konstvärldens partykultur och kan verka radikalt häftigt.
Hei Lars Vilks,
jeg synes det er bra at du tar opp temaet kunst og feminisme, jeg har også registrert at feminismen har fått en forholdsvis sentral plass innenfor samtidskunsten men i motsetning til deg ser jeg på det som et ubetinget gode.
Selv om det er flere kvinner på kunstutdannelser tror jeg ikke at det automatisk vil føre til flere kvinner i framtiden som vil definere kunstfeltet. Det er fortsatt flest menn som er kunstnere, får oppmerksomhet og styrer kunstinstitusjonene. Det er dyptgripende strukturelle forhold som har vært der i alle år og selvfølgelig forsvinner ikke de over natta (eller i løpet av noen år for den saks skyld).
Det er et tankekors at så mange kvinnelige kunstnere driver feministisk, det viser at kvinner fortsatt blir definert som kjønn og feminismen er en måte å forsøke å bryte med det på. Målet med feminisme er at kvinner skal bli frie individer som kan utttrykke seg fritt, akkurat som menn alltid har gjort og tar som en selvfølge. At Tracy Emin ble kastet steiner på da hun onanerte er bare et av mange eksempler på at vi har langt igjen.
Jeg ser overhodet ikke noe problem i at feminisme gjør kunsten politisk, politikk betyr at kunsten forholder seg til samfunnet, og er ikke det en form for kommunikasjon og forsøk på å “nå ut” så vet ikke jeg.
mvh Kristin Berstad
Konstens ideologiska styrning: Hej Sara,
Vad jag menar med feminismen och det politiska är ungefär detsamma som konsten och 70-talet. Vid den tiden var den dominerande yttringen i konsten ideologiskt starkt knuten till vänsterrörelsen och såg konstens mål som detsamma som vänsterpolitikens. Det handlar alltså om graden av ideologisk styrning. Konsten ger upp sin egenart för att i första hand företräda en politisk ideologi.
Eftersom feminismen alltjämt framstår som fräsch och politiskt korrekt kan konstnärer idag (både av ärlig övertygelse men naturligtvis också som ett strategiskt klokt drag) utnyttja möjligheten att göra karriär genom att renodla det som passar in i dagens medieintresse och det som kan understödjas av politiker och andra som vill att konsten skall göra social nytta.
Att bli en välkänd konstnär är inte detsamma som att nå ut. För det handlar om att nå ut med vad och vilken effekt detta kan tänkas ha på en bredare allmänhet. Det är relativit lätt att bli Naken-Janne (minns du honom från en av big brother såporna)med medierna och svenska folket men vad betyder det? Konsten är från början alltid marginaliserad eftersom den har en alltför komplicerad diskurs. Och den skall vi slå vakt om. Som ett instrument för direkt kommunikation med massorna och medierna är konsten i det närmaste oduglig (albatrossen vinglar på skeppsdäck).
Jag har själv “nått ut till folket” med mina olagliga skulpturer. Men kontakten handlar inte om konsten utan att man kan uppfatta dem på andra sätt (små barn kan klättra osv.). Man göre sig inte illusioner i onödan. Därför menar jag att istället för att vara naiv kan man tänka strategiskt: vad är möjligt att uppnå med konsten?
Hej Lars,
jag undrar vad du menar med att det inte gagnar feminismen att definiera sig som starkt politisk. Även då det finns många definitioner och tolkning av vad begreppet feminism innebär, så har åtminstone aldrig jag råkat på en begreppsdefinition av feminism som något annat än just politisk. Vidare hävdar du att ett arbete som syftar till att frigöra sig från konstsfärens hierarkiska ordning är detsamma som att lägga ner all verksamhet och du nämner då Catti Brandelius som en, i dina ögon, lyckad konstnär. Men just Catti Brandelius arbetar ju tydligt med det som du precis har kritiserat. Sen delar jag i och för sig inte din uppfattning om att konsten måste “nå en bredere allmenhet”, men som en parentes vill jag ändå säga att Joanna Rytel, som du här menar kan ha svårt att nå ut, är en mycket välkänd konstnär i Sverige.
Hej Lars Vilks
Ville för tillfället bara komma med en rättelse;
Föreningen JA! består av Johanna Gustafsson, Malin Arnell, Line S. Karlström och Fia-Stina Sandlund, inget annat. Du blandar nog ihop det med att Rytel och Sandlund gjorde Unfucked Pussy ihop.
http://foreningenja.blogspot.com
MVH/Line S.