Kung Jarl

Innan jag sätter mig för att skriva den här recensionen häller jag upp det sista frukostkaffet i en kopp som jag tar med mig till skrivbordet. Koppen är naggad, kaffet nästan kallt. Triviala detaljer. Ändå är det som om hela min dag hänger på den styrka jag tror mig kunna hämta från den där koppen. Det beroendet tror jag är ämnet för Jarl Ingvarssons utställning på Galleri Forsblom. Vi behöver föremålen omkring oss för att upprätthålla vår existens.

Detta är Ingvarssons första utställning på det finska galleriets Stockholmsavdelning. Han har ställt ut i lokalerna tidigare, men då tillhörde de Galleri Lars Bohman. Han kan beskrivas som en traditionell målare, och råkar dessutom vara troende katolik. Av det tycks följa att han inte gör anspråk på att vara suverän eller ideologiskt oklanderlig. Vilket annars är vanliga symptom på senkapitalismens perfektionshets med förödande konsekvenser för all mänsklig vällevnad, inklusive konsten.

Vid närmare eftertanke framstår Ingvarsson kanske just som suverän i en tid då «övermåttan av positivitet», enligt filosofen Byung-Chul Han, förvandlar uppmärksamheten till den hos ett vilt djur. Den Korea-födde tänkaren menar rentav att samhället närmar sig «det vilda tillståndet»: jaga eller jagas, äta eller ätas. Den situationen omöjliggör all suveränitet, utom en baserad på dominans. Det är inte ett framsteg, utan en tillbakagång för samhället.

Poängen är att Ingvarssons uppmärksamhet inte är den hos ett vilt djur. Om han är suverän, så är det inte för att han strävar efter att dominera sin omgivning, utan, tvärtom, för att han har ett seende som är levande och vaket inför det han har omkring sig. Det är den blicken, den fromheten, som ligger bakom den här utställningen – och det på ett högst säreget sätt!

För det första har han inte målat på duk, utan på gardiner, bordsdukar och påslakan. Dessa har han monterat på spännramar som vanligt måleri, eller hängt i rep i taket eller på väggarna. Resultatet är en utställning som känns förvånansvärt experimentell, samtidigt som den för tankarna till en ompysslad hemmiljö. Dessutom består hans motivsfär av olika föremål som sannolikt finns med honom i ateljén: en kaffetermos, en pall, en stege samt ett par änglavingar som syns här och där i utställningen.

Jag uppfattar det som att han menar att en kopp kaffe eller en pall kan bära en människa på samma sätt som en ängel hålls uppe av sina vingar. Det måste vara därför han bara avbildar vingarna, inte själva ängeln. Om han därmed jämför en fika med den troendes bön så är det kanske både med humor och på allvar – betraktaren får själv välja hur budskapet ska tolkas.

Utställningen består egentligen av två delar. I de yttre rummen hänger de traditionella målningarna på uppspänd duk. I det inre, de målade textilierna på väggarna och i taket. Installationen för tankarna till en kyrka eller en skogsglänta. Blicken dras uppåt, stämningen är lugn.

Det som förenar verken är Ingvarssons speciella linje. Han är inte en målare som främst betonar färgens materialitet. Hans signum är istället en levande – kanske kan man säga kubistisk – linje som när den drar hit-och-dit på något märkligt vis lyckas avbilda rummet ur flera olika vinklar. Det är den dubbleringen av tillvaron som går igen i installationen, och ger känslan av att gå in i konstnärens egen värld där han är suverän härskare.

En annan sak som händer är att verken i de yttre rummen avbildar handfasta föremål, men allteftersom man rör sig längre in så är det som om måleriet allt mer löses upp i ett extatiskt sammelsurium. Den rörelsen finns också mellan de enskilda målningar som ställs ut i par. I det första rummet dras blicken till två verk på rosa bakgrund. I Anna kommer med kanna (2019) syns de svarta konturerna av en kaffekanna som täcker nästan hela duken. På målningen bredvid, Morandis morgon (2019), upprepas samma motiv. Men plötsligt är det som om kannan svajar till. Ytan täcks av vit färg, och i det vita har konstnären klottrat sitt namn: «J – A – R – L».

Kanske har han målat samma motiv vid två olika tillfällen med helt olika känsla. En morgon hade kannan tydliga konturer, nästa gång verkade den mer suddig. Men det går också att tolka det som att han vill visa hur föremålen som omger oss inte bara ger livet varaktighet och stabilitet. Det finns också ett potentiellt våld i den där utsattheten. En omkullvält pall längre in i utställningen understryker den tolkningen. Allt kan vända på ett ögonblick. Vår tid på jorden är begränsad, försvinnandet alltid närvarande som en möjlighet.

Det finns ytterligare en dimension till detta som förstärks i det inre rummet. Alla textilier gör att jag får för mig att Ingvarsson helt enkelt har stigit upp, dragit lakanen från sängen, ryckt ner gardinerna och börjat måla på dem! Jag tror han vill uppmärksamma oss på kopplingen mellan att skapa och det drömlika tillståndet mellan sömn och vakenhet – då kravet att prestera ännu inte har tagit över och världen befinner sig i ett tillstånd av djup vänlighet. Är det inte den relationen som kapas när konsten underkastas prestationssamhällets projekthysteri? Resultatet är utmattning, depression och en konst som mår dåligt av kraven att producera.

Ingvarsson tycks istället vara ute efter vad Byung-Chul Han beskriver som en klarögd trötthet då tingen «flimrar, skimrar och darrar i sina konturer». Som i Cloud of Unknowing (2019) där en grön färgfläck får gestalta både ett moln och det tillstånd han befinner sig i när han målar. Det gröna kommer tillbaka som ett eko längre in i galleriet, där man gärna dröjer kvar länge.

Det betyder inte att Ingvarsson är immun mot produktionsparadigmet. Ibland är det som om måleriet blir för enkelt för honom. Är det därför han hela tiden söker efter nya sätt att upprätta en spänning genom de material han väljer att arbeta med? Lika ofta känns materialvalen som ett sätt att ge honom nya roliga utmaningar att ställa sin skicklighet mot. Hans stora retrospektiv på Liljevalchs 2012 var en magnifik katalog över olika uppfinningsrika sätt att måla. Här saknas möjligen enskilda verk med samma komplexitet och tyngd som han åstadkommit tidigare. Men det är en invändning i marginalen till en enastående målare.