Det började som det ofta gör: en stadsdel saknade en mötesplats. Under tidigt tjugohundratal gick behovet i Stockholmsförorten Hökarängen väl ihop med konstnären Per Hasselbergs intresse för att kombinera idéer kring det svenska folkhemmets organisering med den socialpolitiska konst som han själv var skolad i under åren kring millennieskiftet. I Hökarängen fann han ortens centraltvättstuga, som i enlighet med idén om grannskapsplanering även skulle fungera som mötesplats och främja social och politisk samverkan. En förening upprättades i anslutning till Hökarängens stadsdelsråd, en paraplyorganisation för det lokala föreningslivet, och sedan 2004 drivs Konsthall C som en institution för samtida konst med ett självpåtaget lokalt, demokratiskt uppdrag.
Sedan januari 2015 leds Konsthall C av Jenny Richards och Jens Strandberg, tidigare verksamma vid bland annat Cubitt Gallery i London och Mossutställningar i Stockholm. På Konsthall C har Richards och Strandberg drivit det mångförgrenade projektet Home Works, med inriktning på historiska och samtida omförhandlingar mellan arbete, fritid och hem. Vid sidan av utställningar med svenska och internationella konstnärer har projektet inbegripit studiegrupper, workshops, symposier och samtal. I linje med hur Per Hasselberg ville återaktualisera lokalpolitiska organisationsformer, har Richards och Strandberg sökt sammanlänka konstnärliga praktiker med aktivistiska mötesstrukturer, som demonstrationståg eller strejker.
Duons första utställning på konsthallen var emellertid en traditionell retrospektiv med den amerikanska konceptkonstnären Mierle Laderman Ukeles, vilket signalerade en ny ambitionsnivå för konsthallen som en utställningsplats för institutionellt legitimerade, internationella samtidskonstnärer. Utställningen Maintenance Art Works 1969–1980 gjordes i samarbete med Marabouparken i Sundbyberg, och byggde på inlånade verk i form av dokumentation av Ukeles olika projekt. På Konsthall C visades texter, fotografiska dokument och videos från ett av Ukeles mest klassiska verk, Touch Sanitation (1977–1984), där hon som artist-in-residence vid New York Department of Sanitation skakade hand med och tackade samtliga renhållningsarbetare i staden.
Därefter har de större offentliga projekten på konsthallen varit en utställning med den Turnerpris-nominerade, brittiska konstnären Ciara Phillips, vintern 2015, samt en utställning med den tyska konstnären Stephan Dillemuth våren 2016. Om Ukeles-utställningens bakåtblickande impuls placerade sig förhållandevis långt ifrån det aktivistiska och lokalt förankrade, så genomfördes Phillips och Dillemuths utställningar till stor del på plats i konsthallen och i samarbete med människor som anmälde sig för att medverka. I Dillemuths projekt kartlade deltagare från konst- och arbetsliv sina relationer till arbete genom skulpturworkshops och självorganiserade revyer, medan Ciara Phillips utställning byggde på medverkan av konststudenter och arbetare som screentryckte affischer vilka allteftersom installerades i konsthallen. Som en del av Phillips projekt organiserades dessutom ett heldagssymposium med utgångspunkt i 40-årsjubiléet av den internationella hushållsarbetarrörelsen The International Wages for Housework Movement, med ett internationellt nätverk av medverkande såsom CAMP/Center for Art on Migration Politics i Köpenhamn, NYLO/Living Art Museum i Reykjavik och projektet The Grand Domestic Revolution från Casco i Utrecht.
Parallellt med viljan att knyta konsthallens verksamhet till olika internationella institutioner och praktiker, har Home Works även rymt en mängd försök att omförhandla institutionsrummet och ta sig an mer lokala politiska frågor, i enlighet med konsthallens grundidé. I eventkonceptet Öppet Hus återbesöktes en bostadspolitisk lösning i Hökarängen där planerade trerumslägenheter delades upp i mindre format, och under rubriken Tvättid (Laundry Hour) bjuds konstnärer in att curatera mindre händelser i anknytning till rummets historia av oplanerade möten, hemarbetare emellan. Richards och Strandberg har även återaktualiserat äldre projekt på Konsthall C, som Centrifug – en självorganiserad utställningsyta i tvättstugans före detta personalrum, där konstnärer på eget initiativ kan boka en utställning enligt ett tursystem «precis som när en [förr] bokade en tvättid».
En problematisk aspekt av Home Works har varit att projektet har sina primära referenser i andra vågens feminism, och i frågor om ekonomisk och social jämlikhet mellan könen. Återblicken till denna period omkring 60- och 70-tal är oundviklig då äldre konstnärskap som Ukeles återaktualiseras, men riskerar att spela ner betydelsen av den typ av prekariat som ännu inte ingick i nittonhundratalets politiska mobilisering. Sedan Sveriges medlemskap i EU 1995 ter sig frågan om svart- och gästarbete radikalt annorlunda, medan finanskrisen 2007–2008 öppnade för en ny typ av arbetslöshet ackompanjerad av tilltagande högervindar gentemot en vidgad migration. Fritid, hem och arbete har fått andra betydelser och ett arbetstillstånd är inte längre att ta förgivet. Genusperspektiv förlorar givetvis inte sin relevans, men dess politiska skärpa avtar om det inte relateras till det ofrivilliga institutionsberoende som många icke-medborgare idag befinner sig i.
Strandberg och Richards har tagit sig an en institution som i ett tidigt skede visades som ett offentligt konstverk av Per Hasselberg på Modernautställningen 2006. Vad som då tog sig uttryck i ett slags reenactment av idéer från det historiska folkhemsbygget är idag en förhållandevis etablerad institution med det lokala stadsutvecklingsprojektet Hållbara Hökarängen och fastighetsbolaget Stockholmshem – som utan kostnad upplåter sina lokaler till Konsthall C – som officiella samarbetspartners. Medan de förra konstnärliga ledarna akcg (Anna Kindgren och Carina Gunnars) mellan åren 2013 och 2015 genomförde en kritisk undersökning av konsthallens roll i Hökarängens demografiska omvandling och gentrifiering, har Strandberg och Richards riktat ljuset mot den samtida konstens idébildning. Verksamhetens primära referenser i etablerade konstnärskap och teoretiker har speglats i lokala motsvarigheter i form av läsningar av manifest, lokala tappningar av metoder och symposier kring centrala tematiker.
Konsthall C befinner sig idag fortfarande i skärningspunkten mellan socialt centrum och konstinstitution, där internationella konstnärer visas vid sidan av projekt som öppnar upp mot allt från förberedande konstskolor, intresseföreningar och lokala förskolor. Det är uppenbart att verksamheten strävar efter att motverka hierarkier mellan besökare och deltagare, även om detta ibland får motsatta konsekvenser. Som besökare kan det ibland ligga nära till hands att fråga sig om verksamheten drivs med ett självförsörjande syfte baserat på uppdragsbeskrivning, eller utifrån en reell strävan efter en samtidskonst i lokal tappning. Att Konsthall C lyfter frågan är beundransvärt, fastän svaret låter dröja.
I helgen öppnar den sjunde utställningen i Home Works – Expansions of Homecraft – som undersöker hemslöjd som en radikal motkraft, och vid årsskiftet kommer Richards och Strandberg att lämna plats för en ny konstnärlig ledning. Att Konsthall C står vid ett vägskäl mellan att institutionaliseras ut ur sig själv, eller att utgöra sin egen retrospektiv är tydligt. Den centrala frågan är om konsthallen ska hålla fast vid de historiska och självrefererande modellerna, eller hitta nya sätt att omförhandla relationerna till den lokala situation där den har sin bas och tänkta sociala funktion. Är platsen ännu en specifik förutsättning för konsthallens verksamhet, eller utgör den snarare ett exempel som ska belysas med ett externt projekt, som Home Works? Detta är avgörande för hur verksamheten ska läsas: som en institutionell metod, eller ett undersökningsobjekt för olika tillfälliga curatoriella projekt. Från årsskiftet kommer konsthallen även att få en fast verksamhetsledare vid sidan av den roterande konstnärliga ledningen, vilket möjligen kan motverka den hotande kortsiktigheten. Men institutionens föränderlighet och lokala förankring innebär samtidigt att den aldrig kan ta sig själv för given, vilket också är skälet till att den har förblivit intressant.
