Jag har en elak och orealistisk dagdröm. I den måste varje
filmskapare som vill göra en biografisk film – en så kallad biopic – ansöka om
lov av ett speciellt nationellt råd som delar ut ett tillstånd var femte år
eller så. En så mycket bättre värld vi skulle leva i om denna diktatoriska
tankelek var verklig: inga flera svulstiga styggelser där verkliga människors
levnadsberättelser kokas ner till sirapsdrypande filmer! Inga fler skådespelare
med symmetriska ansikten och nätta drag som visar sitt oerhörda mod genom att
limma på sig plastnäsor eller lösögonbryn! En drastisk nergång av hetsätande
eller -bantande i branschen då färre stjärnor behöver gå upp eller ner i vikt
för att efterlikna de verklighetens personer de ska spela! Och framför allt: så
mycket inbesparad tid och energi som kunde kanaliseras i något mer kreativt.
Biopics fascinerar mig eftersom filmerna i genren nästan undantagslöst är
dåliga. Men då en dålig fiktiv film i alla fall kan ha ett nöjesvärde är en
biopic alltid en produkt som förenklar och banaliserar en verklig persons liv.
För de flesta filmskapare verkar det vara omöjligt att motstå frestelsen att
exploatera och fläka upp det mest mänskliga och känsliga i de liv de söker
förmedla. Producenternas motivation är lätt att förstå; romantisering av tragik
ger avkastning. Men vad är det som lockar regissörer till det biografiska, likt
nattfjärilar mot ljusflammor?
Uppenbarligen svarar utbudet mot en efterfrågan, men det gör inte glorifiering av rasister som Winston Churchill eller fjäskande beskrivningar av tomma överklassliv à la Grace Kelly mindre motbjudande. Ett av 2000-talets största filmmysterium är för mig hur Oliver Hirschbiegel kunde gå från att regissera det hyllade krigsdramat Der Untergang (2004) till att göra en såpopera om prinsessan Diana som är så dålig att den inte ens har campvärde.
Bland biopics kan de som lyfter fram konstnärer kanske ses som mindre problematiska – de handlar ju om konst och lidelse! Argument om deras potential att sprida konstkännedom existerar säkert också. Ändå skulle de prompt elimineras om min dagdrömsjury fick bestämma. Det går nämligen inte att säga något betydelsefullt om konst på film utan att helt överge anspråken på sanningsenlighet. Nyckeln till att Hasse och Tages Picassos Äventyr har ett bestående konstnärligt värde finns i filmens undertitel – «Tusen kärleksfulla lögner».
Ytterligare exempel på vilka otroliga resultat som kan nås när man gör film om konst med fiktion och fantasi som verktyg är Andrej Tarkovskijs historiska drama om ikonmålaren Andrej Rubljov (1966) och Lech Majewskis The Mill and The Cross (2011). Den sistnämnda handlar om Pieter Brueghel den äldres målning Kavalleriets procession från 1564. Allt i Majewskis tablåfilm är fiktion och fantasi, drömlikt och underligt, men denna imaginära Brueghel ter sig långt mer tredimensionell än de pappersdocksliknande karaktärerna i verklighetstrogna biopics som försöker klämma in ett liv i en klassisk dramaturgisk modell och skapa ett kittlande narrativ. Gång på gång är det samma sak: vi ska oja oss och voja oss över någon stackars konstnärs motgångar som alltid presenteras enligt exakt samma formel, med passion som obligatoriskt inslag. De är för vackra och sköra för livet, dessa eteriska väsen som helt enkelt inte kan sluta skapa! Alternativt är de genier eller i största allmänhet storslagna människor. Kort sagt: det simplifieras och paketeras.
Trots att jag arbetar med konst och kultur har jag av den här orsaken svårt att se också de mest relevanta biografiska filmerna om konstnärer. Jag vill inte se en manlig regissörs film där en vän och finskspråkig Helene Schjerfbeck darrar av lusta för en mustaschprydd gosse. Och jag bävar inför den kommande Tove Jansson-filmen: här ska en verklig människa än en gång marknadsföras som en Kvinna och en Banbrytare vars kärleksliv är nyckeln till konstnärskapet.
I fallet med filmen om Schjerfbeck som kom tidigare i år var det från första stund mer eller mindre givet att Antti J. Jokinens biopic skulle vara ett misslyckande. Det hade egentligen inget att göra med den debatt som fick projektet att uppmärksammas även utanför Finlands gränser, mer än ett år innan premiären av den klyschigt namngivna Helene (2020).Den diskussionen handlade om huruvida det var acceptabelt att göra en film om en svenskspråkig konstnär på finska, men tog aldrig riktigt fart eftersom anklagelserna om fennomani inte riktigt kom åt pudelns kärna. Det handlar inte egentligen om medvetna val, utan om att man ofta inte tänker efter i Finland. Filmteamet bakom Helene skulle antagligen aldrig ens ha kommit på tanken att ett beslut att porträttera Schjerfbeck som finskspråkig har en historisk och politisk kontext. Att man är bra på att “glömma bort” att ta strukturer i beaktande fungerar som ett praktiskt motargument när man kan påstå att man inte “menade” något.
Helene blev som förväntat inte direkt kritikerrosad. Dess biopicföregångare Tom of Finland (2017) nådde till skillnad från Schjerfbeckfilmen ut över landsgränserna, men mottog inte heller några stående ovationer. Detta har dock inte haft någon nedslående verkan på de finlandssvenska och nordiska finansiärer som stått för fiolerna i produktionen av Tove Jansson-filmen som kommer i höst. Den internationella muminhysterin visar inga tecken på att avta, så det kommer inte som någon överraskning att man även på filmfronten vill kapitalisera på fenomenet. Allt annat är ju redan gjort – till och med en Tove Jansson-festival har gått av stapeln, i samarbete med überkommersiella gentrifikationsmastodonten Fotografiska i Stockholm. Ärligt talat vore en svart komedi om denna tragiska biopicindustri oändligt mycket mer intressant än ytterligare en film om en Kvinnlig Konstnär. Vi vet ju redan hur Tove-filmen kommer att vara uppbyggd: LGBTQ-tematiken kommer att vara pinsamt klumpigt behandlad och snäva samhällsnormer kommer att användas som bränsle för att skapa dramatik.
Det är nästan parodiskt att filmen om Tove Jansson döpts till Tove. Likt Helene sällar den sig så till skaran biopics som uppkallats efter huvudpersonerna: Diana, Jackie, Nina, Harriet, Judy, Colette, Frida. Mainstreambiopics om män får heta saker som Darkest Hour, The Imitation Game, A Beautiful Mind eller The Theory of Everything, men en film om en kvinna ska uppenbarligen först och främst definieras som en film med temat Kvinna.
Fast man borde kanske vara tacksam över att Tove i varje fall talar sitt modersmål i filmen som bär samma namn. Och att producenterna valt att anlita en kvinnlig regissör (Zaida Bergroth). Men ingendera av det är saker jag har minsta lust att vara tacksam över. Dels för att jag vidhåller att biografiska filmer är bäst när upphovspersonerna glatt och öppet ljuger och hittar på (detta är delvis orsaken till att Wash Westmorelands engelskspråkiga film om den franska författaren Colette är slapp och lam, medan Armando Iannuccis brittiskt klingande komedi om Stalins död har sting – den förstnämnda försöker hymla med språkvalet, den senare kör med skamlös överdrift). Tove kunde gärna tala telugu för min del, bara det var ett medvetet konstnärligt val. Och vad gäller uttalandet om val av regissör blir jag arg över tacksamhetstanken eftersom det borde vara en självklarhet att kvinnor innehar samma förutsättningar inom konst och kultur som män. Men det verkar för mycket begärt av denna vår påstått progressiva bubbla. Kanske det någon gång i framtiden gryr en dag då biopics endast görs med speciallov, då filmer om kvinnor inte behöver ha ett förnamn som titel, och då filmbranschen inte är så urbota mansdominerad. Den som lever får se.
