I Olof Marsjas utställning på Göteborgsgalleriet Nevven kastas betraktaren tillbaka till konstens magiska ursprung, genom en grupp skulpturer i barnstorlek med den suggestiva titeln Orakel (2021). Skulpturernas leende ansikten är gjutna i brons medan fötterna på ett mycket skickligt sätt har svarvats av al, vilket erinrar om Marsjas bakgrund inom samiskt konsthantverk, duodji. De naturliga materialen kombineras med de aluminiumstrukturer som utgör figurernas stomme, och de är klädda i lilafärgad päls och fejkade märkeskläder.
Trots att skulpturerna kan sägas äga ett eget liv så framstår de inte som kusliga. Snarare föreställer jag mig dem som en samling godhjärtade och lite humoristiska vägvisare som dyker upp på gränsen till den magiska världens vidder. Det visar sig vara närmast omöjligt att stå emot deras förtrollande kraft, och under en lång tid är det inte jag som betraktar dem, utan de som synar mig med sina outgrundliga ögon. Deras närvaro framstår som så självklar att det inte skulle förvåna mig om de steg ner från sina podium och vandrade tillbaka till sitt okända skymningsland.
I den hellenistiska traditionen sågs oraklet som sändebud och språkrör för det gudomliga, men den kommunikation som uppstår i mötet med Marsjas verk tycks inte vilja förmedla några budskap. Däremot försätter verken mig i ett tillstånd av vördnad som kännetecknar religiösa synsätt. Men här framträder vördnaden som befriad från såväl dogm som dygd. Kanske är det därför som oraklens arkaiska uppenbarelse paradoxalt nog framstår som lika samtida som deras kläder, vilket får mig att tänka dessa skulpturer som gestaltningar av dagens konstnärliga nyandlighet.
På väggen bakom Oraklerna sitter fyra genomskinliga ansiktsmasker i försilvrat glas, vilka förstärker upplevelsen av att befinna sig i ett sakralt rum. Mer intressant är assemblaget Tiden (2021) som hänger på den motsatta väggen. Här har en grönfink stuckits ned i en ihålig pinne med huvudet före, varifrån en bit grön regnjacka från The North Face hänger fastsurrad i en halsduksring med renmotiv. Tydligen är grönfinken numera rödlistad i Sverige, men den sentimentala läsart som kommit att frodas under antropocen tycks i detta fall missriktad. Snarare ser jag verket som en välfunnen ikon för den kvasi-religiösa konströrelse som formas hos Marsja, där det makabra djuroffret tycks svara mot oraklernas gåtfulla kommunikation.
Mötet med Marsjas verk väcker frågan om den fetischisering som ofta har kännetecknat receptionen av samisk konst. Som sämst har detta inneburit att den har lyfts fram som en fernissa på den svenska kulturen, där även kritiken mot Sveriges kolonialisering av Sápmi mattas av till en självförlösande försoningsprocess. Men även mer genuina djupdykningar i den samiska hantverkstraditionen riskerar att leda till en oreflekterad naturromantik. Därför är det intressant att Marsja väljer att tona ned sitt samiska ursprung, och hellre talar om ett mellanförskap där det samiska mixas med en mängd referenser från andra sammanhang.
Marsjas utställning visar att det är möjligt att tillägna sig det samiska arvet för att skapa en konst som istället för att melankoliskt utforska en förtryckt identitet ger upphov till nya livsformer och andeväsen. Detta leder vare sig till en betraktelse över samernas historia eller samtidspolitiska utmaningar, utan styr blicken mot en värld som ligger bortom våra invanda marker. Det är ett modigt och genomtänkt förslag för hur förträngda delar av historien kan användas för att suggerera en nydanad förståelse av konstens transcendens.
