En lya är ingen fälla

Louise Bourgeois utställning på Moderna Museet tar fasta på vägen tillbaka från helvetet, mer än på helvetet självt. Hälften av verken är gjorda under konstnärens sista tio år.

Louise Bourgeois, I Have Been to Hell and Back (installationsvy), 2015.
Louise Bourgeois, I Have Been to Hell and Back (installationsvy), 2015. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

«En lya är ingen fälla», säger Louise Bourgeois. Vad är en lya? En lya är en plats där man är skyddad, kan man bygga en sådan plats genom att flytta rädsla och plågsamma känslor till det yttre, är skulpturen en lya? Louise Bourgeois: I Have Been to Hell and Back på Moderna museet är den hittills mest omfattande utställningen av Bourgeois verk i Norden. Den består av 47 skulpturer, en cell, en målning, 54 verk på papper eller textil och visar tydligt Bourgeois arbete i många olika tekniker, även hennes omfattande användning av text. En tredjedel av verken har tidigare inte visats offentligt. Hälften av dem är gjorda under konstnärens sista tio år. Utställningen är tematiskt indelad i nio rum, en indelning som säkert är välgrundad – samtidigt som det tycks mig ogörligt att fånga in och fixera dessa tematiskt vilda och mångförgrenade till materia omstöpta känslokluster.

Skulpturen Lya (1986) är en svart hängande droppform, om man så vill bröstform, som en stor slagpåse, men inte mjuk, utan i hårt gummi – som kanske stöter bort varje angrepp och inuti vilken man kan gömma sig. Eftersom dess inre är en smal tunnel finns det fortfarande en utväg även om en ingång skulle blockeras. Jag föreställer mig att denna bakväg, nödutgång, inte enbart är konstruerad med tanke på angrepp utifrån –  risken är minst lika stor att den som skapar skyddande höljen stänger in sig själv.

Louise Bourgeois, Lair, 1986.
Louise Bourgeois, Lair, 1986.

Det slår mig när jag går omkring bland hennes verk hur minsta papperslapp har sin självklara plats. Här handlar det inte om bra eller dålig konst, utan om funktion. Bourgeois inte bara skapar själva verken utan upprättar också deras kontext, anger ramarna, eller ramlösheten (hennes väggar är denna konsts väggar), för dem – ramar inom vilka verket kommer att verka, fungera, även för en betraktare. «Jag är självstyrd. Inte utifrånstyrd», säger hon. Jag tror henne. Konsten är hennes exorcism – det onda drivs ut i verken, i skulpturerna. «Jag avskyr offer: jag vägrar ta på mig rollen som offer», säger hon. Krossa, hacka sönder, hugg av huvudet. «I Frankrike var min mor en reparatör, hon lagade saker som gått sönder. Jag gör inte det. Jag förstör saker. Jag kan inte gå raka vägen. Jag måste förstöra, bygga upp och förstöra igen», säger Louise Bourgeois i utställningskatalogens samtal med Christiane Meyer-Thoss.

Skapa ordning av kaos. Sublimeringen är en gåva, skriver Bourgeois. Ha tillit till: intuitionen. Ha förtroende för: det inre jaget. Skulptera, teckna, prata, skriva, skriva… Hon har kallat sig kvinnan utan hemligheter. Varje hemlighet kommer att pressas ut, teckning blandteknik, 2003. Strykjärnet stryker fram de hemligaste av meddelanden, pressar ut allt ur vecken. För henne är ärlighet en strategi för att överleva. Det dolda förflutna är en hisskorg, som påminner mig om Sophie Calles biktstol från 1983, men om biktstolen står där den står (med Calles inspelade biktberättelse) förflyttar sig en hisskorg vertikalt. Huvudet hänger, uppochnedvänt. En hiss rör sig mellan olika våningar; dyker huvudet ned, doppas, i det undermedvetna? Det blundar, kanske talar, lyssnar – till sig självt. Inget öra, men en tratt. Uppmärksamhet inåt mot det dolda förflutna. Lyssna till dess bekännelser. Lär. Skapa.

Fjorton stora bilder från 2008 täcker väggarna i rummet vars tema är «Evig rörelse». I det oändliga snärjer sig blodomlopp, spiraler, navelsträngar, tarmar – här finns kolvar med vätskor, eller om det bara är inre organ, här finns foster och älskande par, inne i kroppen/bilden, i det köttiga eller vattniga, i oändlighet. Evigheten och den jordliga begränsningen lierade. Rörelsens nödvändighet: cirkeln, spiralen. Upphängd i taket en gyllene manskropp, en cirkelformig version av skulpturen Hysterisk båge. Är det harmoni, lätthet? «Jerry lånade mig sin kropp», har Bourgeois sagt. Harmoni i denna lånade kropp? Skall man tänka sig att den snurrar framåt som ett (lyckans?) hjul, tillitsfull i sin rörelse, i evighet?

Louise Bourgeois Together, 2005.
Louise Bourgeois, Together, 2005.

Från några år tidigare en skulptur i brons, Kvinna, hängande i jämvikt i en tråd fäst vid naveln ovanpå hennes gravida mage. Hennes ben är amputerade eller deformerade men hon är i balans. Hennes armar är vackra, och händerna – det är som om hon tar sats – kanske tar sig upp från att ha varit en hysterisk båge. Eller är hon på väg mot en mer perfekt cirkel? Men vad tittar hon då på, varför reser hon huvudet? Försöker hon se förbi magen? Ler hon till och med, eller häpnar? Är det för att Louise, 94, plötsligt känner sig lätt, lätt… Eller för att jämvikten upprätthålls av deformationen? Bourgeois måste ha avpassat dessa deformerade ben till resten av kroppen: oj, den tippar, kapa av ett ben – den tippar fortfarande, gör en utväxt på det andra: en deformation krävs för den sammantagna jämvikten. Perfekt skulle hon tippa, men deformerad flyger hon, svävar! Ler hon för att hon har accepterat detta, tar sats med händerna, upp, bort från bågformen, hysterikorna, extaserna. Jag tycker om henne. Jag tycker mer om henne än kvinnan i Cell XXVII med sitt vackra blå sköra (jord?)klot omsluten av armar och beskyddad av skulpturtorn. Frid, ja. Men deformationens balans tycks mig mer levande och säkrare. Och vad händer om något rubbas i den harmoniska cellen? Den hängande deformerade känns intakt mot rubbning – hon är redan rubbad men har hittat sin jämvikt. Men kanske är både den svävande kvinnan och Cell XXVII besvärjelser.

Louise Bourgeois Seep II, 1967.
Louise Bourgeois, Sleep II, 1967.

Evig rörelse och ambivalens. Fallos är inte bara makt utan sårbarhet, liksom knivkvinnans kniv inte framför allt angriper utan är till för försvar. Kön eller bröst eller landskap, eller rentav ögon? Det som såg ut som tyg visade sig vara brons. Har Spirande Janus (1968) två ansikten eller två kön eller två knän – eller allt detta? – i jämvikt, oupphörligen i omvandling. Från den ena ytterligheten till den andra. Försöka hitta en balans. Är tungan fallisk, en spottloska eller ett skrik? Ett eko? Ett jordklot eller ett bröst? Trauma eller landskap? Lager, lagning. Vi är alla mer eller mindre trasiga, skadade, hoplappade, bandagerade, bristfälliga.

Gamla kläder, tyger, föremål. Jag anar en sparsamhet och en omsorg om föremålen som är tidigare generationers. Livets föremål blir konst, omvandlas, matas in i konstnärens arbeten. Rivs till trasor, hängs upp, sys ihop, ställs ut. På så vis förstärks ytterligare relationen liv-konst. Jag får en vision av hur till slut alla material, alla föremål kring Bourgeois omvandlas till konst – bara hon själv, de kläder hon har på kroppen blir kvar. Kunde hon, skulle hon, om det vore möjligt, även göra sin fysiska kropp till sitt material? Ett sista verk av ben, fett, hud, tyg – tänker jag när jag betraktar Utan titel från 1996, där kläder hänger på galgar av stora benknotor (ko?) – avlagda kläder likt hudar; skira linnen av nylon, underklänningar, en blus med vadderingar, en svart festklänning. Uppgå i det stora kretsloppet, den kropp som redan är natur, vars form är landskap, hålor, utbuktningar – men en kropp som, till skillnad från naturen, gör konst.

Louise Bourgeois, Ste.Sébastienne, 1998
Louise Bourgeois, Ste.Sébastienne, 1998

«När du är på botten av brunnen ser du dig omkring och du säger: vem skall hjälpa mig upp? Då kommer Jerry och ger mig ett rep och jag griper tag i repet och han drar upp mig. Som du ser kan jag hitta på ett sätt att komma upp ur brunnen. Jag drunknar inte. Jag väntar bara på någon», säger Bourgeois i en intervju 1995.

Finns det då i denna utställning, vars emfas tycks ligga på vägen tillbaka från helvetet mer än på helvetet självt, något försonande, är det försoningens vackra blå sköra glasklot som är intakt och under kontroll? Inför rädslans och minnesdjupdykningens ensamhet, finns det något av försoning, av jämkning, i dessa bilder där hans, Jerry Gorovoys, händer blandar sig med hennes – han, hennes assistent under 30 år, som alltså kom att DELA detta uttryck med HENNE. 10 på förmiddagen är när du kommer till mig. Han befinner sig där med henne, på dessa bilder av röda händer och i Hysterisk båge rent faktiskt i verken, och i många andra verk som den osynliga, men ständigt hjälpande handen. Man frågar sig vad förekomsten av denne Andre, denne «medbrottsling», i tillkomstprocessen av hennes verk betyder för vägen tillbaka?

Vaddstickningens figur vrider sig i sin rosa oformlighet. Vad är det nu igen Doktorn säger i Djuna Barnes roman Nattens skogar? «Jag ska säga er, madame, om man födde fram ett hjärta på en tallrik, så skulle det säga ’Kärlek’ och rycka till som ett avhugget grodben.»

Louise Bourgeois, I Have Been to Hell and Back (installationsvy), 2015.
Louise Bourgeois, I Have Been to Hell and Back (installationsvy), 2015. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

 

Comments