Om skulpterade kroppar tidigare haft huvudrollen i Éva Mags konstnärsskap, så är de här bara en mindre beståndsdel av utställningen. Mag har gjort sig känd för att i krävande och långdragna processer, ibland inför publik, fylla omsorgsfullt sydda och dekorerade tygskinn med lera, där själva huvudakten verkar vara att ge dessa oformliga ting liv, att få de lealösa på fötter. Det är en process som för tankarna till bibeln, till Golem, när Mag försöker få dessa råa lerkroppar, utan armeringsjärn eller annat stöd än tyget och konstnären själv, att röra sig, blåsa liv i dem, få dem att stå på egna ben.
Det har blivit performance, som DEAD MATTER MOVES på Performa 19 i New York i höstas. Här presenterat den som en video, men snarare än att dokumentärt gestalta processen som utspelade sig på Judson Church under sex dagar så är det ett verk i sin egen rätt. Borta är samtalen, istället bara dansarna, skinnen, leran. De smutsiga golven. Det mödosamma arbetet. Hur alla dansare närmar sig sina kroppar, ibland ömsint, ibland nästan våldsamt. Hur de tillsammans försöker skaka liv i dem, i sig själva, lyfta dessa 100-kilosvarelser.
Det är ett hypnotiskt verk som lyckas vara både krävande och utmanade. Det rent fysiska, tyngden, och något kusligt i dessa lerkroppar, gör att man både ömmar och äcklas av dem, tiden upplöses, och det är en drabbande upplevelse, väl värd sin belöning om man stannar videon ut.
Men i Mags första stora institutionsutställning på Bonniers konsthall är det snarare avsaknaden av liv som tar form i rummen. Även om små rester hittas, i form av de torkade lerkropparna från samma performance, nu upplagda på låga piedestaler, ibland i så många delar att det närmast påminner om ett styckningsschema, är det pappans gamla saker som spelar huvudrollen.
Eller sa jag avsaknaden av liv? Det är fel. Det jag menar är att tingen, dessa livlösa föremål, är som vittnen, konturerna av människor. Jag menar inte som en parallell. Jag menar bokstavligen.
Dels är de resterna av faktiska människors verk, metaller som mödosamt brutits, olja som tvingats ur jorden, som formats på fabriker, som gått från värdefulla (åtminstone så värdefulla att någon en gång producerat dem) till att sedan förkastas för att slutligen hamna på Mags pappas tomt, en sista utpost för skräp som ingen annan velat ha, men som han förbarmat sig över. I en mer biografisk läsning är de konturerna av hennes far, som samlat på sig, forslat och tagit hand om alla dessa prylar. Titeln på utställningen tycks inte bara alludera till Mags eventuellt ambivalenta känslor inför en soloutställning, utan också för det som först tedde sig som skräp som tagit kaotiska former i hennes föräldrahem, men som hon i arbetet med tingen fått en förståelse för. Det finns en plan.
I utställningsrummet står bråte staplat, intryckt mot väggar, i högar, i staplar. Oljefat, gymnastikplintar och spisluckor samsas med rostiga spikar, brädor, tavlor, metallrör. Gamla utestolar i plast. I röran har en sorts ordning börjat ta form, en del saker ligger omsorgsfullt uppdelade, vid en arbetsbänk står ibland en assistent, ibland konstnären själv, upptagen med att damma av och sortera sakerna.
Detta är en utställning som lämnar mycket till betraktaren, och som erbjuder få möjligheter till lättnad, till publikfrieri. Här gör sig också Coronakrisen till känna och förändrar utställningens förutsättningar – besök måste förbokas och endast ett begränsat antal varje kvart släpps in. Det möjliggör för en mycket mer intim upplevelse med utställningen än vad som ursprungligen kunde ha planerats för. Eftersom arbetet kommer fortgå under utställningens gång, rummet förändras, sakerna organiseras, ska det bli intressant att följa detta som en process och inte en enbart som en färdig presentation.
Samtidigt är tingen som sådana, själva överflödet, långt ifrån tysta, och jag tänker att de kommer slå mot en botten hos betraktaren oavsett vem hon är. I en samtid fylld av Marie Kondo-hysteri, där ordning är så sammankopplad med ens duglighet, där ett rent hem symboliserar ett rent, och därmed sunt, liv kan det frambringa en nästan fysisk reaktion att ställas inför detta överflöd av det som för många människor räknas som skräp. Man behöver inte ha genomgått en Knausgårdsk döstädning för att påverkas av detta överskott.
Mag påtalar själv att dessa ting har ett värde om man vet hur man ska sortera dem. Och genom att betrakta föremålen, oftast oerhört kostsamma i fråga om arbetskraft och naturresurser, ställs man inför frågor om globalisering och överflöd, om människor som har och inte har. Kroppen, människokroppen finns hela tiden där som en kontur. Mag talar om system, och om vilka system man har tillgång till – för någon är det aktier, för en annan metaller.
I sin nya bok Där historien tar slut (2020), skriver Stefan Jonsson, i en essä om globalisering och subalterna röster:
Globaliseringsteorier, till exempel, föreställer sig världen huvudsakligen som ett nätverk… I detta tillstånd framstår världen dels som ett nätverk där allt och alla fyller sin funktion, dels som en växande anhopning av söndertrasade livsformer, en jättelik pool av för systemet överflödig arbetskraft, en den globala ekonomins reservarmé vars ekonomiska värde tenderar mot noll.
Det är inte svårt att koppla detta till allt från missbrukare som säljer kopparrör i USA till skräp som snos från soptippar och säljs i globala syd, lika mycket som till trösten och det djupt mänskliga i att samla; både det alldagliga och det som övergår i patologi. Samlandet är ett uttryck för en systematik, och på så sätt blir det en förlängning av frågor som Mag tidigare har uppehållit sig vid, som dragna till sin spets handlar om arbete: människors arbete, kroppens arbete, arbete inte bara som sysselsättning utan även som insats, som gärning. Systematiken blir här en fråga om människans sätt att ordna sin tillvaro, lika mycket som hennes tillgång till och plats i det globala ekonomiska systemet. Överflödet av föremål tecknar konturerna av de människor som det globala kapitalet inte längre har bruk för.
Men på samma sätt som en önskan ta kontroll över livet, och därmed döden, i slutändan är fåfäng, så visar sig Mags behov att städa bort hos sin pappa detsamma. Under arbetet verkar hon istället ha kommit hans tankevärld närmare, lärt sig acceptera planen för alla saker – för den finns. Istället ter det sig nästan som en meditation i ödmjukhet; vad jag förstår ska alla saker efter utställningen återlämnas till honom, om de ska sorteras kommer han göra det själv. Allt fast förflyktigas. Den eventuella ordning utställningen skänker denna samling är illusorisk, tillfällig: bara en finissage ifrån upplösande.
