Den 10 november avled konstnären Staffan Nihlén till följd av en bilolycka på grusvägen utanför sin ateljé i Bleckstorp. Han blev 93 år gammal, och fortsatte arbeta hela sitt liv. Han var i konstant rörelse inombords. Jag var intresserad av vad som drev honom att oupphörligen producera konst. Varifrån kom arbetsmoralen som fick honom att gå till ateljén varje dag för att skapa sådant som andra ännu inte vet existerar? Ett inre driv, att konstant förtydliga vad han sett för att sedan dela med andra? Tålamod för den som tål mod.
– Det var bra uttryckt. Precis så är det faktiskt. Jag blir ibland själv förvånad. «Gör så och så». Det är något i mig som säger att jag ska göra det bara. Så uppfattar jag det. Det är roligt med ett sådant liv. Det är roligt när någon ser det utan att man själv måste beskriva det. Det enda jag har råd med är att arbeta, säger Staffan Nihlén en av dagarna vi möts.
Vi möttes över tid. Sammanlagt delade vi 15 timmar. Ofta satt vi i köket där han brukade vakna med morgonen och titta på hjortarna som betade på fälten. Utanför fönstret fanns inget som störde ögat. Där fanns en ro. Vi bläddrade igenom hans målningar i ateljén på ovanvåningen. I varje rum av hans hus fanns minst ett bord med en stol där anteckningar, målningar och fotografier samlades i högar. Högar, kanske mest tydliga för honom själv.
Konstnärer som Staffan Nihlén är sällan roade av att analysera sitt färdiga arbete. De är redan på väg iväg. Vägen skiljer sig från processen. Vägen tar slut, först då vi slutar gå. «Vi är det yttersta lagret av tiden innan den tar över», skriver han i Dialogo con Leonardo (1999) som gavs ut till hans utställning på Museo Ideale Leonardo Da Vinci i Italien.
Staffan Nihlén föddes 1929, och växte upp på Djurgården i Stockholm. Från familjegården i Gamla Knäbäck utanför Simrishamn, transporterades hinkar på tåget till huvudstaden. De var fyllda med ägg som familjen sedan konserverade på burk. Potatis och äpplen som skördats i Skåne lades också på vinden hemma i Stockholm. Getosten som Staffan och hans bror gjort åkte också med upp. Det gick inte att få tag på under kriget.
– Du kommer inte ihåg kriget? Det var fred och lugnt när du växte upp? Krigsåren var en väldigt skrämmande tid. Det var en hemsk situation. Att man inte kunde få saker.
Konstnären Vera Nilsson, som Staffan Nihlén umgicks med ett tag, var vapenvägrare och medlem i Världsmedborgarrörelsen, ett internationellt nätverk som arbetade för gränslös fred mellan 1949 och 1968. Vera Nilsson såg till att också han blev medlem.
– Där jag kämpade ett tag…eller vapenvägrade. När jag blev inkallad i militärtjänst, så sa jag till den där kommittén, att jag redan lovat gå med i Världsmedborgarrörelsen och det var ett löfte jag inte kunde svika. Då blev de arga och sa att jag skulle komma in i burken med en gång. I fängelset alltså. Sen var det någon officer som tyckte att det låg något i det jag sagt, så jag lyckades slippa bli fängslad.
Vid ett av våra möten ligger ett kompendium framme i fönsterkarmen som inte legat där förut. Gången innan låg där en målning i akvarell med blyerts. Jag tar upp kompendiet och bläddrar. Det är texter skrivna på maskin, samlade och hophäftade på gulnat papper med trasiga kanter. Jag frågar Staffan Nihlén vad detta är. Han ler och säger:
– Den hette Då & Då, för den kom ut då och då. Den var tryckt i 35 exemplar eller något sånt där. Min far arbetade på ett kontor där man kunde låna en sådan maskin som man trycker med. Det var givande för mig. Sen har jag alltid skrivit lite, vid sidan av konsten.
Tidskriften Då & Då gavs ut i februari 1943 med Staffan Nihlén, 14 år gammal, som redaktör och ansvarig utgivare. Jämte en dikt om avrättning, ett recept på nyponsoppa, och tips om att lösa sockerransoneringen så inleds tidskriften med en sida konstkritik där Staffan Nihlén skriver: «Einar Jolin som nu ställer ut på Galerie Moderne tycker jag har blivit lite för berömd i pressen. Men för all del han var ju inte dålig».
Ögat som söker behöver tränas. Det finns en möjlighet i ett «Varför inte». «Varför inte» äger ett barns naivitet. Ett «Ja», bara är. Det har inte samma potential. Arkitekten Ferdinand Boberg var en vän till familjen, och Staffan Nihléns första lärare i teckning. Han fortsatte vidare som frielev på Isaac Grünewalds Målarskola, och därefter hade han Otte Sköld som lärare i måleri.
– Jag stötte på honom på gatan och frågade om jag fick börja hos honom. «Ja du, kom med grejerna då och då». Han var chef för Konstakademin i Stockholm. Otte var väldigt intressant som person. Han kunde vara väldigt hård, kritisk mot andra, men mot mig var han tvärt om. «Du har själsliv», sa han.
Studierna fortsatte på och Kungliga Konsthögskolan mellan 1950 och 1955 där Bror Hjort var lärare.
– De flesta tycker ju att Bror Hjort är lite löjlig, men Giacometti tyckte mycket om honom. Han menade att Bror Hjort var Europas bästa skulptör. Han sa att, «det var den enda skulptören som verkligen förstod volym». Bror Hjort talade om äkthet hela tiden. Känslomässigt var han väldigt krävande. Man fick inte hitta på någonting. Det måste vara upplevt. Paul Klee sa något liknande. Det är viktigt att tala om det där.
1956 började Staffan Nihlén på Accademia di Belle Arti i Venedig. Via Paris och Oslo hamnade han på 1960-talet i Rom innan han spenderade några år i London.
– Du känner till Cy Twombly? Vi har haft ateljé. Vi jobbade bra tillsammans. Han dog för tidigt tycker jag. Tragiskt. Han var väldigt fin, Twombly. Han ordnade en utställning av mig i Rom. Han kände väldigt mycket gallerier där. Han sa till sin betjänt, «den här mannen släpps in när som helst». Honom behöver du inte fråga om. Jag har aldrig varit med om en sådan öppen dörr. Ända från början. Jag var inte där varje år, kanske vart annat och det var bara att gå in där. Jag behövde inte knacka på dörren ens. Han var en väldigt generös person, men också känslig. Jag försökte förgäves förmedla kontakt med gallerier i Stockholm, men år 1960 var tiden inte mogen för Twomblys måleri i Sverige.
Vi går in i köket. Ljuset faller som oftast aptitligt på bordet. Mest ligger där papper och pennor. Korta notater. Saker som behöver minnas innan tankarna springer iväg.
– Vill du ha kaffe? Du får det på villkoret att du lagar det själv. Jag är inte så bra. Det är min son som har skaffat en sån apparat. Jag kan laga på den, men jag är inte så bra på den. Jag gör på det gamla viset. A few drops in the morning. Ta själv, ta först du. Anthony Caro och jag hade väldigt fin kontakt och brevväxlade delvis. Så ringde jag honom, frågade om jag fick komma hem till honom och jag var hjärtligt välkommen. Sen kom jag in i hans hem och fick mat av hans fru. Där var jag många gånger på middag. Vissa får man mer kontakt med än andra människor. Vi blev goda vänner. Vi hade en besläktad syn på konst. Även äldre och klassik skulptur. Han var en av de bästa skulptörerna tyckte jag. Vi kom väldigt bra överens. Det är ju klart eftersom han gillade mina skulpturer. Jag tyckte mycket om hans skulpturer.
– Anthony Caro hade valt ut fem skulpturer av mig till en stor internationell utställning i London, men jag klarade inte fraktkostnaden. Det jag höll på med ansågs inte vara skulptur i Sverige. Då erbjöd han mig, att ordna en utställning med fotografier av mina senare arbeten på Central Saint Martins School of Arts, vilket var den ledande skulptörskolan i Europa och där han undervisade. Han har var en av de främsta i vår tid. Det var som att vara en i familjen. Det var mycket trevligt. En del saker har jag inte förstått riktigt. Vad definitionen av skulptur är för någonting. Jag tänkte inte så mycket på att vara framgångsrik. Framförallt skulle det bli bra. Det var det viktigaste för mig. Jag var intresserad och tyckte många nya konstnärer var spännande. Både Caro och Cy Twombly stöttade mitt arbete.
Gemensamt drar vi ut en bok med konstnären Lucio Fontanas arbete från hyllan i köket.
–Jag sökte upp Lucio Fontana bara därför jag var intresserade av honom. Vi hade ett fint samtal han och jag. Det var längesedan nu. Han hade stor påverkan på den italienska konsten. Det är en villervalla bland böckerna här. Jag städar bland dem ibland. Sedan tar det några år och så gör jag det igen. Jag har haft mycket elever som har gått här genom åren. En del böcker får man tillbaka i alla fall. Det ingick mycket i min uppgift som lärare på Forum att visa och tala om böcker. Vi reste i hela Europa. Vi ordnade auktioner på skolan. Vi bjöd in alla släktingar för att köpa konsten. Så vi allihopa kunde resa ut. Vi lärare skänkte målningar vi med. Det gjorde vi en gång om året. Det blev bra på många vis. Ibland kanske det är så att lärare och elever lär sig lika mycket.
Staffan Nihlén talar om målarskolan Forum i Malmö som startade på 1960-talet, och där han var lärare mellan 1966 och 1983. Därefter var han lärare på Valand i Göteborg, för att sedan, under en tid på 1990-talet, bli gästprofessor i skulptur på Accademia di Belle Arti i Perugia, Italien.
– Jag fick många fina kontakter där bland eleverna. Det var andra frågor än i Sverige. En annan typ av nyfikenhet. Eller så var det bara jag som upplevde det så. Jag vet inte. Man märkte att det var andra traditioner på något sätt. Det är skillnad från svenskar. De reser inte så mycket. De ser inte så mycket. De har inte följt med konsthistorien riktigt. Svensken kan i regel inte sin konsthistoria.
Under sitt långa liv lämnade Staffan Nihlén ett starkt avtryck hos många, även om han aldrig fick det genomslag som han kanske förtjänade. Han hade under många år ateljé i Italien, ställde ut med firade skulptörer som Henry Moore och Richard Serra och var under sin karriär verksam i det internationella konstlivet. Vid 81 års ålder medverkade han i den irländska biennalen EVA International. Där visade han Borgarna i Limerick (2010), som blev till när han under en vecka stod i en skola från 1930-talet vid floden i Limerick och producerade sex skulpturer i den lokala svarta kalkstenen. De ställdes senare ut i samma lokal, tillsammans med andra skulpturer som forslats över från Sverige. På 2010-talet hade han också retrospektiver på Waldemarsudde (2014) och Lunds konsthall (2016).
I katalogen till utställningen Staffan Nihlén – samtal på Konstakademien 1999 i Stockholm skriver han, «Har inte tid med salongskonst. Hellre sökandet: osäkert, oavslutat».
– Man vill inte riktigt erkänna för sig själv att man inte hör någonting. När man hört bra hela livet. Det får man ta. Man får inte bullra med sig själv för mycket. Man ska visa jämnmod tycker jag. Jag tycker om nätterna. Morgnarna är så fina. Frukost i solen här. Det är en stor glädje. Jag tycker bara det är härligt att göra en skulptur. Det är en gåva ändå livet. Jag kan inte låta bli att tänka på det. Nästa gång ska jag tända en brasa här. Så vi får det lite varmare. Ring först. Man vet aldrig. Jag kanske har fastnat i något. Det är fint här va?
Telefonen är avstängd nästa gång jag ringer. Staffan Nihléns telefon slås aldrig på igen.
Fotografierna i färg är tagna av Josefine Forsberg i Staffan Nihléns hem och ateljé i Bleckstorp, Skåne, där intervjuerna genomfördes mellan september och november 2022. De svart-vita fotografierna är dokumentationsbilder från konstnärens privata högar som skannats och återges med benäget tillstånd.
