Självbiografi via medieteknisk historia låter inte som det skulle kunna skapa ett innerligt uttryck, men i Sofia Ekströms debututställning på Galleri Riis ställs det innersta sinnrikt i kontakt med «bakgrundens» många betydelser. I likhet med exempelvis Anneè Olofsson utforskar Ekström familjens intimitet och arvet mellan generationer. Det är ett tecken på ett egensinnigt ungt konstnärskap att hon lyckas finna nya vägar i denna minst sagt snåriga terräng. Utforskningen för oss bort från «kusliga» och psykoanalytiska ögonblicksbilder i en värld som nervöst letar i spegeln efter jaget. Ekströms intima ansats blir till ett ömsint grepp om de tider som kan existera i ett rum utan att för den skull äga samma omedelbarhet, samtidigt som den närvarande tekniken gör att utställningen inte reduceras till en känslomättad proustiansk «minneskonst».
Utställningen domineras av fonder som anknyter både till Ekströms bakgrund som fotograf och till föräldrarnas fotoateljé, samtidigt som de vittnar om hennes gradvisa rörelse mot måleriet. Fonden har, i och med att förgrundsfiguren saknas, befriats från sin bruksroll och är nu en horisont av möjligheter. Dunkla och intensiva moln eller rökformationer leker med betraktarens automatiska impuls att söka gestalter. Ljuset och tonläget för tankarna till någon slags ur-modernitet: kyrkors rokokoplafonder, Gainsboroughs vildvuxenhet eller romantikens skapelsefascination. Det känns som om vitt skilda former kan leda till varandra, ungefär som när en rökpust blir till en axels imponerande deltamuskel i en etsning av William Blake. Det handlar således om samband, överglidningar, snarare än ett universum som karakteriseras av ett antigen/eller. Här går det att finna en befrielse och en spänning i molnet, som annars ofta har reducerats till en symbol, likt Magrittes stackmoln, för den utanför existerande rymden.
Fonderna är ofta monterade på ställningar, som i en fotostudio, eller avfotograferade som i verket «Albatross» (2014). Ekström har här befriat Charles Baudelaire som inte längre måste vara den klumpiga albatrossen i sin dikt från andra utgåvan av Det ondas blommor från 1861, utan kan bli den «prince des nuées» (prins av molnen) som poeten i sin egen utsago i själva verket var. På den avfotograferade målningen finns mycket riktigt en grå dimma, kanske fågelformad, avtecknad mot sepian som också den, liksom i många av Ekströms fonder, pekar mot fotografens närvaro. En annan fond, «Light Absorber» är målad i akryl och tempera på duk. Här är färgskalan annorlunda och det ljusaste partiet har inverterats från verkets mitt till dess kanter. Ljuset sett genom sökaren förvandlas till ett sugande kosmiskt svart hål.
Utställningens mest komplexa mediala rum byggs upp kring installationen «Fadersporträtt» (2008–2014). Studiokontexten återskapas här till viss del för att rama in en video där den nu avlidne fadern, fotografen, porträtteras, och där dottern bokstavligen tar hans plats in den sirliga fåtöljen. De samtalar genom hela sittningen. Hon trevande och föreslående, han: avslappnad och regisserande. När konstnären tar faderns plats framför kameran är hon obekväm eller minst sagt medveten inför kamerans öga. Han säger åt henne hur hon ska sitta och konstaterar att hon ser ut som en drottning, en prinsessa. Den alltid närvarande fondens ljusfält verkar pulsera som om det fanns en alldeles levande molnprins där bakom, även om det i detta fall är videons automatiska sökande som registrerar förändringarna snarare än det mänskliga ögat.
I bytet av figur, från fader till dotter, sker en finstämd men ändå markant förskjutning av balans från dokumentären till fiktionen. Det är värt att lägga märke till att fiktionen i detta avseende inte står i motsats till «verkligheten». Fiktionen, medvetenheten om rollen, understryker istället rummet och sammanhanget. En dotter eller en prinsessa är en karaktär framfödd och skapad. Föräldrar är bakgrunden. Här är det frestande att lägga ytterligare ett raster över utställningen, då det verkar som om Ekström på samma sätt kontrasterar bruksobjekt och bruksavbildningar mot konstens frihet. Detta behöver inte nödvändigtvis uttydas som en idealisk projektion; konsten är också ett tillstånd av obekvämhet, frihet som obehag, där konstnären sällan har ynnesten att utläsa om hon eller han är en karaktär i en skapelse eller skaparen själv.
Skapelsen, hur den än artar sig, kan tack och lov ta en rad olika vägar. När Ekström knyter självbiografin till den medietekniska historien är det en resa som inte följer någon bestämd kronologi, vare sig i meningen att hon färdas tillbaka till måleriet eller har bemästrat en syntes av måleri, fotografi och rörlig bild. Hon beskriver snarare en pendelrörelse som genomlever varje skifte mellan generationer med en blick från både nutiden och dåtiden. Men den allra största befrielsen i hennes verk är att hon inte tar en metafysisk genväg. Måleriet kan lika lite befrias från fotografiet som fotografiet från måleriet. Fantasi eller fiktion för Ekström är inte att föreställa sig ett tillstånd som inte finns, utan endast en transponering av det närvarande som vecklar ut sig i tiden. Det enda som förblir «utanför» inom det intima, är ljuset.
Att ett tidigt konstnärskap har en så utarbetad vision om formen och innehållets beskaffenhet är ovanligt, samtidigt som det i verken finns en spänning mellan begreppen som lovar att generera så mycket mer. Detta är en konsekvens av att Ekström besitter modet att ge bakgrunden större plats än figuren. Hennes konst kräver också en hel del av betraktaren. Figuren äger ett här och ett par «nu». Bakgrunden rör sig genom dåtid, nutid och en uppsjö av möjligheter som efter hand kommer att avteckna sig för att sedan, likt en poets självbild eller ett människoliv, försvinna.