Röda fläckar, lila linjer, cirklar, stora vita och svarta sjok. Vad mer? Inte så mycket mer och samtidigt oändligt mycket mer. Fenomenet Mirdidingkingathi Juwarnda Sally Gaboris (cirka 1924–2015) första större utställning utanför Australien bjuder in till en annan verklighet. Gaboris utveckling från små till storskaliga och ibland monumentala målningar exponerar ett inre landskap som motsätter sig konsthistoriska läsningar där verken inordnas i en eller annan given tolkningsmatris.
Bakom den höga glaspalissaden till Fondation Cartier möts jag av plataner, björkar, porlande vatten och knähögt gräs i en av få vildträdgårdar i centrala Paris. Kontrasten mellan Jean Nouvels inbjudande stål- och glashus och de omgivande boulevarderna är iögonfallande. De många varma målningarna med sina mjuka former möter betong och avskalad arkitektur i en tacksam paus.
Det första intrycket är splittrat. Men efter ett tag blir det uppenbart att det här är ett genomarbetat konstnärskap med tusentals successiva försök att fånga något precist. I ett skede framstår målningarna som rena abstraktioner som låter öga och sinne färdas utan regler. Det är en förunderlig upplevelse. Men utställningens informationsmaterial lockar en att inordna verken i en läsning där de ses som representationer av den värld där Gabori växte upp.
Gabori var i åttioårsåldern när hon på Mornington Island Arts and Crafts Centre för första gången fick tillgång till färg, duk och pensel. Under nio explosiva år målade hon fler än tvåtusen dukar innan hon dog cirka nittio år gammal 2015. Gabori föddes på ön Bentinck i ögruppen South Wellesley Islands på Australiens nordkust som en del av kaiadiltfolket. 1948 tvingades hon och de andra 35 kaiadilt som fortfarande levde där flytta till en missionsstation på närliggande Mornington Island. Som ung levde hon ett traditionellt liv med att samla mat och att fiska. Mot slutet av sitt liv blev hon en internationellt erkänd konstnär. Knappt nittio år gammal representerade hon Australien på Venedigbiennalen 2013. Geografiskt isolerad och med bara grundläggande kunskaper i engelska skapade hon utan relation till estetiska ideal eller normer.
Ner för trappan, under markplan, inne i betongens svalka möts jag av ett dussintal stora målningar, alla med titeln Didirdibi Country (olika år). Här ser man hur Gaboris uttryck skiftar – alltid abstrakt men med färger som kommer och går. Det är på sätt och vis repetitivt men det konsekventa tillvägagångssättet och kompositionernas densitet tvingar fram en direkt förnimmelse. Utställningssalen kulminerar i en fem meter lång målning i fyra delar, Didirdibi Country (2012). Här har färgerna försvunnit, det som återstår är svarta och vita fält, kraftiga penseldrag och en vidöppen projektionsyta: vad är det som visar sig? Det svartvita skänker vila och lugn mot alla färger runtomkring. En avlägsen kusthorisont mitt i Kontinentaleuropa.
Gaboris verk presenteras som om en kartläggning av en handfull specifika platser på Bentinck Island sammanvävt med kaiadiltfolkets mytologi och kosmologi. Så är det säkert i något avseende men att låsa fast målningarna i en representativ logik blir reduktivt. Gaboris kartografi är inte en representation i sedvanlig bemärkelse, utan snarare en direkt förmedling av hur ön och dess platser ter sig i hennes inre. Möjligen ett emotionellt landskap, men framförallt en inre vision uttryckt med pensel som rörliga ögonblicksbilder. En immanent karta utan annat koordinatsystem än upplevelsernas, synens och myternas fixpunkter. Ett abstraherande ur det givna.
Mot Gaboris egna målningar står två monumentala kollaborativa verk målade tillsammans med sex andra kvinnliga kaiadiltkonstnärer: Nakarraki – King Alfred’s Country (2008) och Sweers Island (2008). Här är den kartografiska ansatsen en annan. Målningarna påminner om idealiserade laterala projektioner av ett uppbrutet kustlandskap med floder och fiskeredskap längs stränderna. De stora enfärgade fälten har fått ge plats åt detaljerade figurer, linjer, prickar och geometriska figurer. Det väcker min nyfikenhet: hur ser de här öarna egentligen ut? Jag vill se dem på en karta, titta på fotografier. Man kan föreställa sig hur det kollaborativa tillvägagångssättet förändrat Gaboris perspektiv. Istället för den direkta förmedlingen av hennes upplevelse av sin ungdoms ö inifrån sig själv i landskapet har det gemensamma arbetet tvingat fram ett perspektiv som skiftat från vertikala snitt till en representation ovanifrån. Från det partikulära till det gemensamma och gängse – fortfarande fantasieggande men mindre radikalt.
Gaboris konstnärskap har kallats för abstrakt expressionism, och javisst, det är expressionistiskt i sitt uttryck, men jag undrar om man inte också kan tala om en slags realism. Genom sina toner, mönster, färger, sjok, kompositioner ger Gaboris målningar tillgång till de platser där hon växte upp så som hon såg dem. Hon har inte suttit som en duktig elev och försökt återskapa varje skiftning i solljuset som bryts mot stenen, det vajande gräset eller kustlinjens kontur; hon har i omtagning efter omtagning målat landskapet som hon känner det, så som det är. Hennes verklighet.
Om de verk som produceras av en utbildad konstnär inom ramen för en konstströmning förmedlar och agerar i det omgivande samhället, vad gör då dessa verk skapade av någon utanför västerlandets estetiska regimer? Gabori är naturligtvis inte utanför samhället – och aboriginerna kan knappast sägas vara opåverkade av västerlandet – men hennes språkliga och geografiska isolering gör målningarna singulära. I sig framstår de som vidöppna för vad betraktaren ser i dem. Men en utställning som Fondation Cartiers påverkar också vad man ser: målningarna upptas i ett institutionellt sammanhang som gör mycket med dem. Att de sedan förses med biografiska bruksanvisningar skiftar runt hela saken. Som om de måste förklaras och förstås. Från det första intrycket av naiv skönhet till det konstvetenskapliga intellektets försök till tolkning. Det är lätt att lockas nära idén om en ofördärvad blick. Å andra sidan är Gaboris historia en historia om att ryckas från sitt ursprung och nostalgiskt blicka tillbaka. Då är biografiska och historiska tolkningar inte oväsentliga. Det är inte otvetydigt så att det ena, det naivt oförborgade och direkta, på något sätt är bättre än det andra, det representativa, tolkande och rationella. Gaboris verk har mycket att erbjuda i termer av ren fantasifull njutning samtidigt som de problematiserar tillrättaläggande och förklarande konsthistoriska läsningar. Det finns alltid mer i verkligheten än vi leds att tro.
