10 december Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Tre utställningar som Lars-Erik Hjertström Lappalainen inte skrev om, men som han gärna vill minnas.

Nina Bondeson, Billie, 2004.

Nina Bondeson, Kom in, sa hon – mitt rum är en storms öga, Göteborgs konsthall

På pressvisningen berättade Nina Bondeson att hon gick ut konsthögskolan i Stockholm samtidigt som Implosion på Moderna museet gjorde svensk konstoffentlighet postmodern och föga gynnsam för hennes «artefaktiska» konstnärsskap där varje föremål, målning och klädesplagg med brodyr ska «bära mening vid sidan av det förklarande språket». Hennes verk är kontinuerligt fragmentariska. Bilderna är tydliga, sammanhangen luddiga, precis som efter en bra fylla. I dem finns ofta märkliga sladdar och trådar, som frilagda nervsystem. Bondesons bilder riktar sig till vem som helst, just för att de är lika komplexa som vem som helst. Inget specifikt budskap ska fram, bara livet.

Hans Isaksson, Tystnaden, installationsvy, Björkholmen Gallery.

Hans Isaksson, Tystnaden, Björkholmen Gallery, Stockholm

Här hade en djup förtrogenhet såväl med konstnärsmaterialen och -teknikerna som med ämnet – Hans Isakssons uppväxts Tornedalen – smält samman till verk som andades suveränitet. Tolv monokromer som representerade varsin månad var gjorda av bortskrapad färg från landskapsmålningar som han köpt på loppmarknader och sedan återanvänt. Metakonst, amatörmåleri, folklivsskildring och abstrakta landskapsporträtt i ett. En släktings trasmatta sprättades upp, tygerna som använts studerades och limmade ihop till en mängd nya, mindre, mönster eller bilder som uppstod ur mattorna. Det som är värt något i livet kräver sin tid.

Fredrik Strid, Fossil, 2022.

Fredrik Strid, Vita skuggor, Ebelingmuseet, Torshälla

En manshög, troligtvis pälsig, urtidsmänniska eller en snöman, Mr. Big Bang (2022), stod på jättefötter och sög på sitt stora pekfinger efter att ha kastat stenblock på väggen och i marken. Han hade fortfarande ett i handen, och såg lite serietidningsartad ut. Stalagmiten Fossil (2022) ledde tankarna till en övergiven arkitektonisk del i djungeln. Och mellan dem, någonting som såg ut som ett slipat stenblock som spruckigt så att den obehandlade stenen syntes mellan halvorna – en yta miljontals år äldre än övriga, om verket precis som de andra inte hade varit helt nytillverkat i vit akrystal. Enorma tidsrymder och frågor fyllde denna luftiga lokal på samma planet.

Lars-Erik Hjertström Lappalainen är konstkritiker, författare och regelbunden medarbetare i Kunstkritikk. 

Se de övriga bidragen i julkalendern här.