Vilka var årets mest intressanta utställningar, händelser och publikationer 2015? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2015. Nummer åtta är Martin Grennberger som medverkar regelbundet i Kunstkritikk, samt är redaktör för den nätbaserade filmtidskriften Walden. Tillsammans med Daniel A. Swarthnas var han nyligen redaktör för OEI # 69–70 On film.
UTSTÄLLNINGAR
Sarkis med Sergej Paradjanov, Villa Empain, the Boghossian Foundation, Bryssel.
Inom ramen för minnet av att det var hundra år sedan det armeniska folkmordet anordnades denna utställning i Villa Empain, en vacker Art Decobyggnad i utkanterna av Bryssel, med två singulära individer i den armeniska diasporan. Sarkis installationer, konceptuella fotoserier, akvareller, skulpturer och videos, ofta med betoning på små gester, ställdes mot Sergej Paradjanovs ofta rustika, ibland rätt vilda, för att inte säga skabrösa ikonografi. Och här uppstod något vackert. Undflyende men vackert. Paradjanovs collage, assemblage, dockor och hattar, dessa «kondenserade filmer» som han också kallade dem, hade inlånats från museet i hans namn i Jerevan. Det kanske mest drabbande verket inrymdes i utställningens första större sal. Här hade Sarkis tillsammans med den alltid lika uppfinningsrike Érik Bullot (en av utställningens curatorer) återanvänt delar av Paradjanovs Sayat Nova i en cirkulärt utformad videoinstallation, där monitorerna är inlindade i armeniska kelimmattor. Ett verk som med sin hypnotiska ljudbild och tablåer letade sig ut i övriga utställningen, för att inte säga till hela övriga huset, som snabbt transformerades till en högst egensinnig tänkande maskin.
Terry Fox, Elemental Gestures, Akademie der Künste, Berlin.
En tämligen konventionell men omfattande monografisk utställning med den i huvudsak i Europa verksamme Terry Fox (1943 – 2008). Genom en installation i form av «associativa tankerum» med fokus på «Situations/Körperliche Zustände», «Elements/Material», «Mapping/Labyrinth» och «Sound as Sculpture/Raum als Instrument» lyckades curatorerna Arnold Dreyblatt och Angela Lammert på ett konstruktivt sätt visa Fox pendelrörelse över Atlanten, och hur denna bidrog till hans betydelse för den tidiga analoga videokonsten och i någon mån även konceptkonsten. Hans kollaborativa aktioner tillsammans med Joseph Beuys, Vito Acconci och Dennis Oppenheim gavs tämligen stort utrymme, vilket också var fallet med hans arbeten som med ljud och auditiva resonanser gestaltar olika topografier kopplade till urbana rum, som verket Berlino (1988/2015), en åttakanalig ljudinstallation som kartografiskt avtäcker de «hörnstenar» som fanns längsmed Berlinmuren. En utställning som delvis differentierade förståelsen av den transatlantiska historien om konceptkonst, videoperformance och det som senare skulle etableras i Tyskland under beteckningen Klangkunst.
PUBLIKATIONER
Paul Sharits, A Retrospective, Verlag der Buchhandlung Walther König, 2015.
Med sina 618 sidor är denna koloss årets konstbok. Den lyckas – genom ett rikt visuellt material, nyskrivna och klassiska texter och en del opublicerat – visa på den splittrade, bokstavligen «bipolära» och ofta psykofysiska våldsamma energi som utgjorde substratet i mycket av Sharits rastlösa produktion. Infallsrika texter av bland andra Paul Chan om Sharits teckningar, Melissa Ragona om hans «locational installations» för upp till fyra 16mm projektorer, Branden W. Joseph om upptagenheten vid fonemiska-grafemiska problem och det skatologiska intresset i dom tidiga Fluxusfilmerna. Här finns också ett samtal med Jean-Claude Lebensztejn, som är något av det intressantaste jag läst om färg, måleriska processer och representation.
Nicole Brenez, We Support Everything since the Dawn of Time That Has Struggled and Still Struggles, Introduction to Lettrist Cinema, Sternberg Press, Moderna Museet, 2015.
Kaira M. Cabanas, Off-Screen Cinema: Isidore Isou and the Lettrist Avant-Garde, University of Chicago Press, 2015.
Två böcker som behandlar lettrismen med särskilt fokus på deras filmrelaterade aktiviteter. Nicole Brenezs korta med eruptiva översiktstext presenterar några av nyckelfigurerna (Isidore Isou, Gil J Wolman, Maurice Lemaître, François Dufrêne) och deras tankar om «ciselering», att genom ett «diskrepant montage» frikoppla ljud och bild från varandra, att projicera film på andra ytor än filmduken, eller, som Brenez uttrycker det, en film som inte är avsedd att projiceras överhuvudtaget. Texten visar fram mot tendenser som skulle tas upp med andra medel inom nouvelle vague, och lettristernas teorier om «syncinema» visar fram mot expanded cinema. Och vad vore en filmare som Jean-Luc Godard, där omflyttningen av ljudet, det asynkrona ljudmontaget, de diskrepanta ljudassemblagen intar en så central roll, utan ett tidigt möte med en film som Isous Traité de bave et d’éternité?
Off-Screen Cinema fördjupar delar av det som berörs i Brenez text genom inspirerande närläsningar av Gil J Wolman, Maurice Lemaître och François Dufrêne. Ett par avslutande brev av Stan Brakhage addreserade till Isou och Lemaître skapar en intressant förbindelse till den amerikanska kontexten. Då lettrismen länge primärt har varit en fransk angelägenhet, och där få av rörelsens texter är översätta, känns dessa två studier ytterst välkomna.
HÄNDELSER
Chantal Akermans bortgång/självmord. Med filmer som Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles, den okonventionella Proustfilmatiseringen La captive, Hotel Monterrey, för att bara nämnda de jag direkt kommer att tänka på, har Akerman en given plats i filmhistorien. Med News from Home och D’Est gav hon oss radikalt andra perspektiv på landskapet och kinematografisk tid. Akerman föreföll lika rastlös som distinkt precis, men också härjad och djupt märkt av de antisemitiska pogromer som hennes familj genomlevde. När hon under 90-talet började arbeta med installationer i gallerirummet, var det ibland i form av en annan version eller turnering av ett tidigare verk; som i fallet med D’Est, som jag såg i en version för flertalet monitorer i hennes vackra utställning Too Far, Too Close på MHKA i Antwerpen 2012. Det har vad jag vet inte skrivits så mycket om installationen NOW, som visades på årets Venedigbiennal, men för mig var den något av det mest minnesvärda i ett för övrigt rätt rörigt Arsenale. Akermans sista film blev No Home Movie, ett rörande porträtt av modern, som överlevde Auschwitz. Filmen spelades huvudsakligen in i moderns lägenhet i Bryssel, under månaderna fram till hennes bortgång.
Seminarium Eros-effekten: Konst, solidaritetsrörelser och kampen för social rättvisa, Tensta konsthall.
Symposiet fungerade som avstamp för en flerårig studie av förhållandet mellan konst och solidaritetsrörelser, och där det uttalade målet är att «återvända till begreppet solidaritet för att pröva dess giltighet idag». Det ska bli intressant att se i vilken riktning projektet kommer att röra sig de närmaste åren, då att tänka möjliga former av solidaritet känns minst sagt akut i ljuset av en grasserande fascism, ett växande behov att återigen prata om klass och den rådande inhumana flyktingpolitiken. Intressanta mikroföreläsningar gavs av bland andra Mathieu Kleyebe Abonnenc, Marion von Osten, Filipa César och Ingela Johansson. Men framförallt blev jag fullständigt golvad av Kodwo Eshuns exceptionellt detaljerade – rytmiskt intonerade – närläsning av The Black Audio Film Collectives Handsworth Songs.
Skogen, How Deep is the Ocean, How High is the Sky?, Another Timbre, CD, 2015.
Skogen är en löst sammansatt ensemble av musiker ledd av pianisten Magnus Granberg, som rör sig i gränslandet mellan improviserade aleatoriska stycken och partiturbaserad konstmusik. Klangerna är sköra, inte sällan angränsande till tystnad, och tidsintervallerna är ofta utdragna, i spänningsförhållandet mellan riktning och en vag riktningslöshet. Senaste inspelningen – det timmeslånga stycket How Deep is the Ocean, How High is the Sky? för barockinstrument som viola da gamba och chitarrone, preparerat piano, objekt och elektronik – med eko av Jakob Ullmans tystnadsundersökningar och av Morton Feldmans förståelse av tidslig utsträckning, är ett stycke som förtjänar fler lyssnare.
Diskussion