8 december – Beata Berggren

En utställning bestående av skulpturer och målningar, som i flera synvinklar ser mycket bekanta ut. I skulpturerna går det bland annat att känna igen delar av möbler, och i vissa skulle man kunna slå sig ner och ta plats som om inget hade hänt med objekten. Man förstår att de sedan en tid tillbaka har fungerat som ett slags ready-mades, och att de går att använda på olika sätt. Flera av skulpturerna är potentiella stämplar/klichéer som skulle vara möjliga att trycka med. Målningarna är däremot «bullriga». De lånar från medias brus och från det abstrakta måleriets historia, med ofullkomliga citat, onomatopoetism, neologismer och ungefärliga översättningar.Den 27 februari framfördes, som en del av utställningen, skulpturen och aktionen Limpiabotas. (Limpiabotas ett träobjekt av bläck och vax 53x49x15 cm). Genom att aktivera skulpturen – som hittades av konstnären år 2000 i statsdelen Belle de Mai i Marseille –  avleds dess ursprungliga bruksvärde, samtidigt som dess ambulatoriska kvalité bevaras. Lådan, som en gång användes av en skoputsarpojke har av konstnären omvandlats till en bärbar träsnittskliché, var och en av föremålets sju sidor trycks mot papper och lämnas till allmänheten för visning. De för dagen aktuella tidningstitlarna (El Pais, Le Monde, New York Times), som är arrangerade för att skydda golvet i galleriet, läses högt innan aktionen. «Den hieratiska skulpturen motsätter flyktiga internationella nyheter.» Stephane Le Mercier ger ett andra liv till föremålet. Det är möjligt att tänka varje verk som en yta för en övergående inskription.

En utställning med kalejdoskopiskt uppbrutna föremål, bilder och tecken. Vi får ta del av objekt som befinner sig på betydelsens gräns. När blir en bild ett tecken? När slutar ett tecken betyda? Loeld tar hjälp av det som redan betyder: solnedgången, rosen … men det är ingen reproduktion av dessa bilders symboliska värden, utan istället bryts de upp, delas upp och sorteras i deras konstitutiva element, inte i de rena formerna. Loelds solnedgång är snarare ett dokument av en solnedgång. Ett slags bildens och tecknets förstahjälpen-åtgärder. Jag saknade dock de fina små egengjorda böckerna. Och det var en ganska märklig upplevelse att ta del av utställningen i miljön på Waldemarsudde. Restaurangens dyra mataromer spred sig över hela huset tillsammans med de många högljudda familjerna på helgutflykt. Det visades en video inspelad i Loelds ateljé som inte gick att ta del av. Tv:n, utan hörlurar, var ställd mitt i en passage bredvid en toalett.

Kanske enda tillfället att vara i samma rum som, och höra, den kanadensiska poeten Lisa Robertson och den franska poeten Jean-Marie Gleize diskutera hur vi attackerar bilder eller bör vara uppmärksamma på tecknen. Hela festivalen, som hålls vartannat år, är en fyra dagar lång excess i poesiuppläsningar, föreläsningar och samtal av och med några av de mest intressanta poeterna och teoretikerna i vår samtid. (Observera att Audiatur inte är någon litteraturfestival.)

Leif Elggrens performance Fear and Food (Don’t eat too much!) på Alter Schwede innehöll en dockteater, en rakapparatskonsert och en åkallan med ett förkroppsligande av Drottning Kristina och Emanuel Swedenborg. Alter Schwede är en festival för experimentell poesi, musik och performance från Sverige och Berlin där bland annat poeter och konstnärer bjuds in för att samarbeta. En festival som kvalitetsmässigt varierade rejält, men med ett sällsynt anspråk på att vilja testa, i synnerhet poesin.

Frack Leibovici är en fransk poet och teoretiker. Under 2011 påbörjade han en undersökning av de «livsformer» och «ekosystem» som en konstnärlig praktik kan sägas ge upphov till. I undersökningen ombads ett antal konstnärer och författare att, i valfri form och med utgångspunkt i sin egen praktik, producera ett dokument som illustrerar «ett konstverks ekologi». Resultaten sammanställdes i encyklopedien (des formes de vie) – une écologie des pratiques artistiques («livsformer – en ekologi för konstnärliga praktiker»). Så såg också dagen ut i sjöstugan på Skeppsholmen, då fyra konstnärer och poeter (jag var en av dem) hade ombetts att ta med sig ett senkommet bidrag till publikationen, som sedan, beroende på verkets metoder, placerades in i en gemensamt «framtalad» modell av ord. Ett index skulle skapas. Jag är inte säker på om det lyckades. Men flera av mina föreställningar om representationsformer vreds om ordentligt.

Efter att den amerikanske poeten Tan Lin hållit en föreläsning om Warhols Shadow Paintings visade han en film där målningarna, som hade filmats av i 16 fps, spelades upp i en högre hastighet och upplevdes «återigen» som stroboskopiskt discoljus. Efter det tog vi del av en uppläsning och screening som kallades: «’PPT and the new contours of literature’ – an examination of new modes of digital platforms and new models of literacy.» Bland annat visades delar ur en 9 timmar lång film, som när den är färdig ska bli 24 timmar lång. Filmen består enbart av fragment från olika textdokument, framvisade inom filmens format. En tanke är att du ska kunna ha den 24 timmar långa filmen projicerad mot en vägg hemma, som bakgrund, som ett slags tapet, och förhoppningsvis, efter hand, kommer du ha läst hela filmen (boken?). Tan Lin är idag en av de mest experimentella poeterna inom mediateknologi och är verksam i New York. Det var nästan ingen där den här kvällen, och typ ingen under 30.  … ?

En bok som visar fram ett slags «tänkandets apparat» genom skrivandet. Som producerar ett uttryck av presens med hjälp av en lista i omtagning – en indexering av ett dåligt minne. En rad ur boken: «Let us suppose that language is compatible with your errors.»

Två böcker i en serie. En minimalistisk poesi, som kommer att förskjuta en del av den svenska poesin in något annat, och som ger den där mycket ovanliga erfarenheten: Aa-h.

Algeriet: En rad invokationer eftersom inget annat fungerar är ett redeskriptionsarbete av Kathy Ackers bok Algeria: A Series of Invocations Because Nothing Else Works, Aloes Books, 1984. Linnéa Eriksson har satt upp olika transkriberings- och kopieringsmetoder, i Ackersk anda, för hur Ackers bok ska översättas. Hon kallar det för en semi-översättning. Samtidigt, och på uppdrag av Eriksson, gav också Anna Tebelius ut en bok, med samma titel och med liknande kopieringsmetoder, fast Tebelius har kopierat, skrivit av, Erikssons bok. Redeskriptionsmetoder som glädjande nog, genom sitt eget imperativ, inbegriper att nya böcker skrivs. (Och detta sker på de mindre förlagen.)