20 december – Anders Karlin

Vackert att få möjlighet att se ett av Hanne Darbovens storskaliga projekt, det mycket omfattande och tidskonsumerande Fin de siècle – Buch der Bilder (1992–1993), vilket under hösten och förvintern ställdes ut på Hamburger Bahnhof inom ramen för grupputställningen Wall Works. Darboven var exceptionell på att gestalta tiden i materiell och rumslig form, att genom ofantliga talserier i arkivisk-seriella strukturer åskådliggöra nedskriven tid: mödan, repetitionen och förändringen. «Jag skriver, men jag beskriver inte», som hon själv formulerade sin envetna dokumentation och materialstrukturering genom tämligen opaka kalendersystem. Verket, vars tidsram är spannet mellan åren 1988–1999 (dvs. 1900-talets slut från och med det datum då hon påbörjade sitt förarbete), är även i den begränsade form som det visades i, givetvis mycket tidskrävande att ta del av och alltför stort för att betrakta annat än på viss distans; och trots att bara ungefär halva verket visades (dess totala omfattning är på över 600 föremål, varav 54 bokobjekt) är tillräckligt stora delar på plats – både collage, textark, vitriner med böcker – för att den omisskännliga Darboven-svindeln ska åstadkommas. Ett verk som får en att vilja damma av omdömet sublimt.

En av årets mest intressanta upptäckter var den tyska men sedan 1960-talet i Italien boende Irma Blank, en skriftbaserad konstnär med stark affinitet till både lettrismen och den visuella poesin. På Gregor Podnar presenterades i somras ett urval verk från de senaste 40 åren som uppvisar ett fascinerande och filosofiskt spekulativt försvar för det stumma och språklösa tecknet. Blank (ja, det är ett passande namn) rör sig helt bortom skrivandets språkliga betydelseregister och ämnar befria skriften från «det slaveri som betydelsen orsakar» för att istället frammana dess skelett och återvända till nollpunkten: ett autonomt tecken och en «ren» skrivakt som utgörs av ett slags visuell rytmik, en repetitiv gestisk skrift som vill «lösa upp existensen i skrift.» En viss teoretisk överladdning är förvisso påtaglig, men ändå inte utan 60- och 70-talens humor, som när hon i ett av sina artist’s statements t.ex. fyndigt vänder på Heideggers berömda sentens till att lyda att det snarare är så att «skriften är varats hus», att «skriften är inte kopplad till vetande, utan till varande.» Även hennes bokobjekt och ljudverk imponerade stort.

Två giganter visas i vad som får uppfattas som fullformat och utställningarna stöter på curatoriella, urvalsmässiga, arkivrelaterade problem – som gör båda gott. Båda är/var ytterst produktiva i en mängd olika tekniker, och känslan är att båda konstnärernas inte vet vad det exakta omfånget av deras totala verk är. De lagrade minnesbilderna av Kjartan som röjer runt i en kaotisk ateljé, och de Geer som häpet känner igen ett foto han nog har tagit eller ett tyg han gjort på 60-talet, är underbart befriande i sin potentiella oändlighet. Gott så! Vi vill ha mer och det är glädjande att ha anledning att se fram emot nya retrospektiver över dem under en lång tid framöver.

Oerhört gripande dokumentsamling med/om den schweiziske fotografen och politiske aktivisten Miklós Klaus Rózsa, och en bok vars redigering (av Nüssli och Oeschger) skapar ett högintressant assemblage av diametralt motsatta källmaterial. Den över 600-sidiga boken baseras på fotografier som Rózsa tog under åren 1971–1989 av demonstrationer och andra sammanstötningar mellan unga aktivister och polisen, framför allt för att agera vittne till händelseförlopp, polisbrutalitet och eventuella övergrepp. Samtidigt samkörs och interfolieras bildmaterialet med dokument från samma tid ur säkerhetspolisens och underrättelsetjänstens personakt över Rózsa, innehållande ett omfattande material av bl.a. övervakningsrapporter, bilder, telefonavlyssningsanteckningar, tidningsutklipp, m.m. som insamlats av poliser, hemliga agenter och informatörer; material som inte bara på ett oerhört direkt sätt förevisar motsidans strategier, utan även innehåller omedelbara kommentarer på Rozsas egna dokumentationer och mothandlingar. Sammanslagningen skapar en ytterst fascinerande dialektik mellan de båda sidornas skilda dokumentationer av samma händelser, men bibehåller samtidigt ett distinkt spänningsförhållande mellan de två materialen.

Ekonomen Frédéric Lordons Capitalisme, désir et servitude. Marx et Spinoza (2010) som utgavs i engelsk översättning i år är en text som det finns anledning att bråka med, inte minst för hans ganska enkla poänger och för att delvis annorlunda slutsatser hade kunnat dras, men texten är i sitt försök att reaktivera begärskategorin i förklarandet av hur vi fungerar som förvärvsarbetare under kapitalismen är ändå en tilltalande ingång till nya omtagningar på de utmaningar som nyspinozismen presenterat för marxismen alltsedan Althusser. Varför går vi tillbaka till jobbet varje dag? Varför gör vi inte uppror, utan fortsätter att underkasta oss löneslaveriet och lydigt anpassa oss till hierarkierna? Helt enkelt eftersom vår internalisering av kapitalismens drivkrafter – jakten på pengar – inte gör oss alienerade i Marx mening, utan har medfört en motsvarande internalisering av vår arbetsköpares begär.

Konsumtionssamhället har reorienterat oss: vi arbetar inte längre för att undgå svält, utan på grund av begäret att kunna konsumera, vilket i sin tur även förskjuter vår  föreställningsförmåga och den kunskap på vilken vi baserar våra beslut. Härav oförmågan att föreställa oss en alternativ tillvaro, tänka oss annan lycka än den som förmedlas till oss i form av reklam för konsumtionsupplevelser, eller bara att inse att den ekonomisk-politiska ordningen faktiskt är en ordning och inte ett naturgivet tillstånd. Motståndet då? Tja, alternativet till dessa internaliserade begär och tankestrukturer formulerar Lordon i bokens sista kapitel, via en ordlek på Spinozas begrepp Res Communa, som (ré)communisme, alltså ett slags nykommunism som åstadkoms i det lokala och småskaliga. Frånsett avslutningens ganska generella slutsats och få exempel är Lordons reaktivering av spinozismen ändå tämligen övertygande, och som Mark Fisher uttryckte det (vilket fick mig att läsa boken): «Lordon persuasively and elegantly shows that the only way to break free is to hold onto a cold and exceptionless determinism: hope is pointless, regret is meaningless, yet change can still be made to happen.»

Den här massiva textklossen (fyra volymer på sammanlagt tusen sidor) som nyligen publicerades som ett slags slutpunkt för The Anthropocene Project, det omfattande och hybridiska konst/vetenskapsprojekt som under två år har utspelat sig på Haus der Kulturen der Welt i Berlin, kommer antagligen inte att övertyga mig i frågan om huruvida vi ska anamma begreppet antropocen och börja se de senaste tvåhundra åren som en egen geologisk epok, men det är lätt att drabbas av publikationens radikalmaterialistiska anslag och de spekulativa energier som uppstår i sammanslagningen av geologi, konst, kulturteori och fiktion. Bakgrunden är alltså hypotesen om antropocen: att människan genom sin påverkan på jordens klimat, ekosystem och topografi genom miljöförstöring, förändring av jordlager, global uppvärmning osv, nu får anses ha lämnat den stabilitet som kännetecknar den geologiska epoken holocen, och att vårt geologiska avtryck även bör fastslås vetenskapligt. Poängen är i sig förstås rätt tydlig, inte minst den politiska betydelse som ett universellt accepterande skulle föra med sig, men begreppet är högst kontroversiellt bland geologer och har ännu inte antagits inom officiell nomenklatur. Många anser det helt enkelt vara för spekulativt och ovetenskapligt, snarare ett populärkulturellt eller rent politiskt begrepp, medan förespråkare har framhållit att det behövs för att sända ett budskap om människans omfattande inverkan på miljön och på planeten. Antagligen kommer skeptiker inte att övertygas av just den här publikationen, men oavsett hur en själv förhåller sig i sakfrågan är de här fyra volymerna intressant i flera avseenden, inte minst de spekulativa. Redaktörerna närmar sig här de materiella flödena i världen rent bokstavligt, utifrån undertitelns tre infallsvinklar grain (det partikulära), vapor (det flytande) och ray (det strålande), och försöker «upprätta ett arkiv över texter som reflekterar över tingens transformation». Föresatsen är förvisso inte helt glasklar, men vad detta i praktiken innebär är en sammanslagning av ett stort antal äldre och yngre texter av bl.a. Lukretius, Hippokrates, Spinoza, Wilhelm Ostwald, Buckminster Fuller, Barthes, Lacan, Bataille, Robert Smithson, osv, liksom även skönlitterära texter av t.ex. Pynchon, Kafka, Borges, Calvino, tillsammans med kommenterande texter av Kittler, Sloterdijk, Sverker Sörlin, Michel Serres, och många andra. Redan där kan man känna att tusen sidor känns lite tunt, och även om den fjärde (och larvigt tunna) volymen är formulerad som en hjälpreda och läsanvisning till urvalet, förblir det högst oklart hur urvalskriterierna har sett ut och varför visst är med och annat inte, om det finns en entropisk poäng i texternas stora spretighet, eller som det bara råkade bli som det blev. Men samtidigt lyckas textansamlingen i sig gång på gång överkomma dessa eventuella tillkortakommanden i fråga om vetenskapligt akribi genom det enkla faktum att det här finns en mängd intressanta och fascinerande texter som jag blir oerhört glad av att ha framför mig och som det är mycket lätt att fastna i. Efter att i följd ha läst Lennart von Posts klassiker (1916) om skogsträdpollen i sydsvenska torvmosselagerföljder, Kittlers «Pynchon and Electro-Mysticism», A. R. Wallaces intressanta «The Importance of Dust» (1898), och kemisten Ostwalds text om det «energetiska imperativet», har effekten av det vilda montaget redan övertygat mig. Är det här populärkultur så är det ett exempel på mycket god sådan.

En ny favorit. Det bästa nytillskottet till tidskriftsfloran för oss som inte kan få tillräckligt många texter om värdeteori, värdekritik och värdeavspaltningskritik, och ett utmärkt komplement till verksamheterna på Fronesis och förlaget Tankekraft.  Den unga redaktionen excellerar genom en stark mix av egna texter, bidrag av bl.a. Rasmus Fleischer och Anders Johansson, liksom översatta texter som t.ex. Robert Kurz lysande «Negativ ontologi», Roswitha Scholz «Adornos betydelse för feminismen idag», och Valerie Solanas gåtfullt nog hittills oöversatta «En ung flickas nybörjarbok i hur man når fritidsklassen». Borde utses till årets tidskrift.

En uppenbarelse med stort eftertryck, som så ofta vid fynd från utgrävningar av den nära samtida afrikanska musikhistorien. Inspelningarna av senegalesiska Diops Liital utgavs ursprungligen på kassett 1994 och består av musik i dansgenren mbalax, en inhemsk musikform med starka kopplingar till Négritude-rörelsen och som tydligen har varit (är?) mycket populär i landet, bl.a. vid bröllop och religiösa sammanhang som dop. Men vi är långt ifrån någon Pachelbelskt seren brölloppsmarsch här. Tvärtom en frenetisk maximalism genom vild kombination av instrument i skilda tempi, passionerat högmäld sång med synkoperad kör i ihållande dissonanser, framskjutet slagverk i tilltrasslade rytmer, liksom även – besynnerligt nog – musique concrète-inslag i form av ljud från tåg, hästar och kvastar. Alla inblandade låter som besatta, som stadda i kollektiv extas. Klart är att den knäcker all vanlig aggressiv frijazz och noise med hästlängder och att ateisten i mig får sig en klar törn här. Visa mig genast vägen till en senegalesisk religiös sammankomst.

Emotsedd återutgivning av en av de bästa och mest centrala samlingsskivorna (från 1987) av den maniskt produktive enmansorkestern och DIY-nestorn Moore, en musiker som under sin snart 50 åriga verksamhet varit ett ständigt bevis på att outröttlig egenutgivning, självarkivering, musikaliska blandformer, mångskiftande praktiker och egensinnigt collageliknande kompositionsmetoder i kombination med gränslös kreativitet aldrig, aldrig kan gå fel.

Det faktum att en ytterst originell 65-årig kvinnlig gatumusiker i hemmasnickrad rymdhjälm – och som sedan början av 80-talet bara spelar exakt samma 10 rockhits i exakt samma särpräglat egenartade versioner på sin Casiosynth – plötsligt plockas upp från San Franciscos gator och sänds ut på världsturné, det måste ses som ett av de bästa vaccinen mot misantropi.