Vilka var årets bästa utställningar, händelser och publikationer 2012? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2012. Nummer sjutton är Frans Josef Petersson, som skriver konstkritik i Kunstkritikk och Aftonbladet, och arbetar med tidskriften OEI och mikrogalleriet Colour Project.
* *
Poeter skriver inte längre dikter utan böcker, sägs det, och inom konsten kan man iaktta ett förnyat intresse för utställningen som form, bortom en daterad kritik av den vita kuben. Ett undandragande och försvar mot yttre påtryckningar, eller ett svar på den teknologiska medialiseringen av vår sinnliga erfarenhet? Inte för att vi har blivit mer integrerade med en extern apparatur, men för att apparaturen på ett mer påtagligt sätt har blivit del av våra kroppars liv och dagliga rörelse. Att tänka konstarterna på nytt, utifrån mediet som erfarenhetssfär och historisk form, tycks en förutsättning för att kritiskt reflektera över samtidens post-litterära (snarare än post-konceptuella) tillstånd.
Utställning
 |
Wolfgang Tillmans, Moderna museet, Stockholm. Det mest imponerande med Wolfgang Tillmans är hur han tänker bilden genom dess teknologiska villkor, som ju idag innebär dess totala inflation, men likafullt återför den till statusen av ett, i god mening, singulärt objekt. Men också hur han praktiserar utställningen som en form där detta blir möjligt på den kroppsliga erfarenhetens nivå. Med risk för att slita ut detta citat av konsthistorikern Torsten Weimarck: «Konst är kropp. Konsthistorien, statsapparatens organ och det s k konstlivet påstår något annat. De betraktar konsten som bilder och avbilder, symboler, tecken och språk – som ideologi i vid mening. Men vi vet allesammans att det som kan göra ett konstverk så viktigt på det individuella livets plan, är att konstverket utgör en kropp, en fysisk kropp av samma dignitet och konstitution som världen själv.» (Bild: Wolfgang Tillmans, after party (c), 2002 © Wolfgang Tillmans. Courtesy Galerie Buchholz, Cologne/Berlin.) | ||
 |
Alternativ: Manifesta 9, The Deep of the Modern, Genk, Belgien. Stundtals en pamflett, stundtals en dröm. Ett bevis för att det fortfarande går att göra en genomtänkt biennal. (Bild: Marcel Broodthaers, Trois tas de charbon, 1967. Foto: Manifesta.) | ||
Publikation
 |
Göran Sonnevi, Bok utan namn, Albert Bonniers Förlag, 2012. Likt Tillmans finner Sonnevi en central tematik i beröringen, både i den sinnliga erfarenheten av en smekning och i tanken att alla ting tangerar varandra («O rör vid mig // med ditt yttersta språks // fingrar / Mot //universums innersta // gräns / Ytterst // Då rör jag // också vid dig –»). Och liksom utställningen på Moderna är Bok utan namn ett anti-arkiv, där den åldrande poeten återanvänder texter från slutet av 50-talet till idag. Kanske inte lika stark som föregångaren Oceanen (2006), men denna 800-sidiga bok är en egen erfarenhetsvärld som juxtaposerar tid och rum i ett hyper-litterärt (snarare än post-litterärt) läsande. Glädjande är också hur Sonnevi tänker politiken som något verkligt, något som existerar i ställningstagandet, och hur han utifrån beröringen och montaget återaktualiserar solidaritet som ett begrepp för en samtida estetisk politik. Även här finns likheter med Tillmans. | ||
 |
Alternativ: Karl Larsson, Consensus (The Room), Paraguay Press, 2012. Publicerad i anslutning till utställningarna R, A, I, N (Consensus) på Signal i Malmö, och Pool (Consensus) på castillo/corrales i Paris. Larsson visar vägen. | ||
Händelse
 |
Trista men svåra att förbigå är händelserna kring Lundin Petroleum. Astrup Fearnleys sponsringsavtal borde vara en enkel sak: en rad organisationer och företag har tagit avstånd från vidare samröre med den folkmordsanklagade företagsgruppen. Varför kan eller vill konstens institutioner inte göra detsamma? Fallet med Tensta konsthall var mer komplicerat, inte minst då uppsåtet var gott. Men också mer problematiskt eftersom föreställningen om livets tilltagande abstraktion, där Tensta och Bukowskis fann varandra, bidrog till att förstärka de dimridåer som det borde vara konstens uppgift att skingra.
Dagens ekonomiska realiteter är bekymmersamma. Men att utmåla den som tar ställning som hycklare tycks ett ängsligt eller reaktionärt argument, och att hävda den immanenta kritikens företräde framstår allt mer som att offra för pragmatismens altare. Som motto för sin bok citerar Sonnevi några rader från Brecht: «realistische kunst ist kunst, welche die realität gegen die ideologien führt und realistisches fühlen, denken und handeln ermöglicht». Just så. Låt det bli vårt riktmärke. (Foto: Lundin Petroleum.) |
||
 |
Alternativ: Det nystartade konst/poesi-förlaget Chateaux med ett intresse för arbetets villkor. Först ut är Martin Högström med Vardagens cirklar, samt Beata Bergren och Helena Eriksson med Heata–Beana. Det perfekta brottet. En utgivning att se fram emot. (Bild: Martin Högström, Vardagens cirklar, inlaga.) | ||
Håller med: hon har fortfarande inte berättat vad hon fick betalt privat. I Tensta sa hon ”Micke och jag har bestämt oss för att inte offentliggöra det.” Alltså ”Maria Lind och Lundin-anställda Micke Storåkers mot resten av konstvärlden.” Så ser den kritiska diskursen ut i dagens Sverige. Man spyr.
Varför tror Frans Josef att Tensta Konsthalls samarbete med Lundin Oil-ägda Bukowski hade ett ”gott” uppsåt? Tvärtom: det var ren opportunism från Maria Linds sida. Som samme Frans Josef skrev då det begav sig: ”Och visst är det graverande: Lind har ingått ett ekonomiskt samarbete med Bukowskis, utan ett kritiskt ord om företagets roll på konstmarknaden eller ägarfamiljens investeringar i folkmordsbranschen. Ingenting tyder heller på att hon haft för avsikt att initiera de diskussioner som hon nu tvingas föra.”