14 december – Frida Sandström

Göteborgs konsthalls utställning Märk linjen lyfter fram verk från ikoniska konstnärer som Mona Hatoum och Bruce Nauman. Men jag fastnade för Sigalit Landaus video Azkelon från 2011, som projiceras på golvet och visar tre pojkar som leker en gränsdragningslek på en strand. Exakt var de befinner sig framgår inte, men knivarna i deras händer påminner om det våld som delar länder och människor världen över. När linjen skärs känns den, och det är med obehag och fascination som jag står inför projektionen och inte vet om jag ska sätta foten på någon av de tillfälligt avskurna «landstyckena», eller om jag ska göra mitt bästa för att sudda ut de i sanden dragna linjerna med mina händer.I utställningen visas också Trinidad Carillos fotografier av de till nyligen hungerstrejkande palestinierna vid Järntorget i Göteborg. Härom veckan hävdes deras tillstånd, och det tält som sedan augusti har representerat både kamp och okunskap revs. Några av de strejkande har nu fått eller väntar på att få uppehållstillstånd, men på cykelvägen som sammanlänkar Järntorget med västra och östra Göteborg, fortsätter stadsborna att ta sig till och från jobbet. Under hösten funderade jag ofta på hur det hade varit om hela staden hade anslutit till strejken. I stället ser vi nu bilderna av självmant övertejpade munnar som transporterades fram och tillbaka till Sahlgrenska sjukhuset. Som vanligt har Carillos fotografier ett vackert, magiskt sken, men deras historia skär mot den vita väggen i konsthallen. Denna lokalt dokumentära anknytning är någonting som resten av utställningen saknar, och behöver. Ändå är det sällan som jag har tvekat så över konsten som politisk handling, som när bilden av en undernärd och papperslös människa placeras på en vit vägg – och situationen utanför konsthallen är densamma.

Utställningen ryms i ett av museets mindre rum, men det fyller nästan alla, då dess mest centrala verk Ö (The Mutual Letter) ljuder genom väggar – och besökare. Verket är en sammanställning av 1270 ord på svenska respektive turkiska som stavas likadant och har samma betydelse. Utöver ett häfte som finns upptryckt i en mängd exemplar och öppnar för besökaren att lyfta upp, läsa och lägga tillbaks, eller ta det med sig, går orden även att höra i ett ljudverk. Det är konstnären och hennes svenskspråkiga partner som läser varje ord växelvis, på respektive modersmål. I utställnings-presentationen går det att läsa att detta visar på hur en svenskspråkig lyssnare uppfattar Algün Ringborg tal som brutet, när en turkiskspråkig uppfattar motsatsen. Jag skulle i stället välja att understryka vad som faktiskt ljuder ut i de angränsande rummen på museet; ord som uttalas tillsammans och som trots vissa diftonger för det mesta låter lika. När dessa två uttal tillsammans skapar ett tredje, låter Algün Ringborg visa på den möjliga framtid som idag kan tyckas avlägsen, men som kanske uppnås just i öppnandet för osmotiska processer, snarare än i det tydligt fördelade och uppdelade. Ordet nationalitet förekommer till exempel inte i sammanställningen.

Så inleds kabaréföreställningen Europa Europa av konstgruppen FUL i samarbete med electronicaduon The Knife. Under sex speltilfällen, med premiär under den kommersialiserade Almedalsveckan på Gotland, undersökte föreställningens nästintill klassrumsretoriska frågor vad den tioåriga EU-myndigheten Frontex egentligen är. Bredvid står den stora tårtan, till synes av vadmal, och väntar.

Publiken var de första att kliva på scenen. Med en projektion av det offentliga utrymme där föreställningen spelas, förflyttades varje åskådare till den plats som de hade kommit för att betrakta. Denna form av omvänd exponering är ett vanligt grepp för att spegla betraktaren i den fråga som ett verk ställer, men i Europa Europa blir projektionen essentiell, och jag kunde inte sluta vända mig om och titta på folkhavet framför scenen även efter att föreställningen hade börjat. Efteråt fick jag höra att poliser hade patrullerat genom publiken, och tänkte genast på de utan papper som hade kommit för att se kabarén, och på hur de både lyftes upp och hotades, samtidigt. För, från början till slut, hyllar Europa Europa de människor som med Frontex-retorik är «hotet» som Europa ska «skyddas mot». Föreställningen vänder på kakan – tårtan – och beskriver migranterna som hjältarna, de som tog sig hela vägen. De som överlevde.

Under hösten ställdes FUL-medlemmen Nasim Aghilis efterkommande uppsättning – skolföreställningen Marken brinner – in. Den behandlade förortsuppror såväl globalt som lokalt, men i stället för delad erfarenhet eller nya kunskaper användes föreställningens interaktiva partier av publiken för att uttrycka rasistiska hot. I den debatt som följde i media diskuterades huruvida det var eleverna som hade begått övergrepp, eller om det var de pedagogiska hjälpmedlen som var otillräckliga. I somras hade det ha känts omöjligt att Europa Europa skulle drabbas av att någon attackerade scenen, men idag, efter att en filmvisning för att fira aborträtten nyligen har rökbombats i centrala Stockholm, känns det inte alls lika otroligt. Det är många som kritiserar Aghilis scenkonst för agitativ och dramaturgiskt spretig, men den behövs, och i nuläget skulle jag mer än någonsin önska att hen skulle placera det svenska mediesamhället på scen, och demonterar det.

Besöket i Kalle Brolins och Katarina Müntzings trädgård i nordvästra Skåne räknas till sommarens höjdpunkter, och deras fortsatta verksamhet på otaliga konstmässor, biennaler, festivaler och forum sätter ljus på det mörka samhällsklimat som vi nu befinner oss i. Ändå är det den där kvällen i slutet av juli som jag vill lyfta fram här.I det lilla Höja utanför Helsingborg visade konstnärsparet film gratis, socialistiskt och ekologiskt. Visningen ägde rum utomhus, på en projektor som drivs av solceller. I pausen bjöd paret på te och extra filtar. Sommarnatten var kall och vi måste hålla ihop. – Har alla fått en bulle, de är ännu varma, frågar någon och skickar korgen vidare. Med lättåtkomliga presentationer visades filmer av Rabih Mroué och Fia-Stina Sandlund, men också journalfilmer från gruvverksamheten i det forna Skåne. Visningsrättigheterna hade de fått av konstnärerna själva, som de känner, eller hade tagit kontakt med ändå. De lite äldre filmerna hade Brolin och Müntzing själva letat fram, i sitt arbete kring den underliga gruvrörelsen i området under det förra seklet.

Förutsättningslöst diskuterades filmerna, och alla tankar var välkomna. Skaran i Höja var en blandning av ditresta stadsbor – inte sällan konstnärskollegor till paret själva, och de fåtaliga grannar som samhället rymmer. Tillsammans såg vi på, och talade om film – och om samtiden. Åsikterna gick inte sällan isär, men orden byttes, och med det stundande omvalet i Sverige kan jag bara hoppas att fler tillfällen skapas, då kritiska konstnärer och samhällsdebattörer sätts i samtal med de landsbygdsbor som inte sällan omnämns som «samhället». På hemvägen gick det att låna med en tematiskt passande bok från The Library of Enlightenment – konstnärsparets ABF-finansierade aktion mot det uteblivna biblioteket i Höja.

Skrivande som förändring – skrivande som ansvar. Så löd arbetsnamnet för författaren, poeten och översättaren Mara Lee Gerdens doktorandstudie vid Göteborgs universitets konstnärliga fakultet. Avhandlingen finns nu att läsa i boken När Andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid, där författaren med sex olika ingångar behandlar Andra kroppars sårbarhet, men också hur motspråk och motstrategier kan utvecklas, synliggöras och verka just i litteraturen. Dessa strategier och metoder skrivs inte bara ut – Lee Gerden skriver även fram dem, hon använder sig av dess former i sitt skrivande och skriver således med dem.Att avhandlingen ändrade inriktning förklarar Lee Gerden med valresultatet 2010, då frågan om ansvar gick från en teoretisk betraktelse till någonting faktiskt och akut. Nu måste litteraturen. Begreppet ansvar, förklarar hon, är inte något som hon väljer själv – det utgår från ett tilltal som hon måste svara på, och därför ta ansvar för sin egen frågeställning om just ansvar.

Återkommande för varje avsnitt i När Andra skriver är ett parti lyrik vars form övertar innehållsförteckningens struktur och vecklar upp denna likt små askar med verktyg av språk i förändring – vilket det just är. Med denna sin disposition visar Lee Gerden att det inte finns någon skillnad mellan kritik, lyrik, essäistik, poetik eller teori – mer än situationens behov. Med detta behov aktualiseras frågan om etiken: vems kropp är det som skrivs, och hur? Varur springer behovet? Kärnan i avhandlingen är den Andra kroppen. Det är inte så att Lee Gerden särskilt ofta nämner sig själv som en sådan, eller på något vis skriver självbiografiskt, men hennes arbete skriver genom denna kropps, för att inte säga dessa kroppars erfarenhet. En erfarenhet som vi, enligt den queera temporalitet som omdefinierar främlingskapet – alla har.

Den konstnärliga forskningen är ännu under tillblivelse, och inte minst den i litterär gestaltning – Fredrik Nyberg var den förste i Sverige att 2013 disputera i ämnet. Med När Andra skriver visar Mara Lee Gerden inte bara på möjligheter för skrivandet, utan för såväl akademin som för samvaron i allmänhet att – med dessa performativa förskjutningar – göra nytt:

Det är att inbjuda till ett blivande, att sätta igång en förvandling, att göra en anhållan hos framtiden – alltid i förhållande till den Andre.

Utifrån ett postkolonialt perspektiv frågar sig Zahra Bayati vilka idéer och tankar som får plats i dagens utbildningssystem. Med avhandlingen Den Andre i lärarutbildningen – En studie om den rasifierade svenska studentens villkor i globaliseringens tid belyser hon hur vårt postkoloniala arv uttrycks i klassrummet och hur grund-, gymnasie- och högskolan speglar samhällets struktur i miniformat. Bayati menar att rasism är ett strukturellt problem som inte går att förstå på individnivå. Därför kan vi inte vänta oss att skolorna själva löser de problem som strukturerna medför. Det behövs utbildning.Den doktorandtjänst som Bayati antogs till syftade skapa ett intresse för naturvetenskap hos barn i «mångkulturella» förskolor. Men inte långt in i observationerna såg hon att det fanns mycket lite kunskap hos lärare och rektorer, varför hon bytte ämne. Utöver bearbetning av tidigare forskning initierade Bayati forskarcirklar och lärarstudentgrupper. Hon uppmärksammar hur en tydlig skillnad var att studentgruppen hade en internationell spridning av efternamn, medan hon var den enda i forskarcirkeln med ett utländskt klingande namn. I studentgruppen beskrevs bland annat en situation då öppen rasism utövades i ett klassrum – utan att läraren ingrep. I stället för att ignorera menar Bayati att de kommande lärarna måste konfronteras med sina fördomar. Att det inte sker tror hon beror på att lärarutbildarna själva inte har någon kunskap i ämnet, men hon upplever även det utbildningsmaterial som faktiskt berör globaliseringsfrågor som problematiskt. Ännu värre menar hon att det är om eleverna är få eller rent av ensamma om att vilja protestera mot litteraturen. De möts då av samma kommentarer som hon själv har gjort under sin arbetsgång. Att «inte ta det personligt». Som rasifierad student blir du en representant för något som du inte vill vara, och antingen blir du upprörd och ledsen, eller så tystnar du och väntar ut det hela.