Vilka var årets mest intressanta utställningar, händelser och publikationer 2015? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2015. Nummer elva är Frida Sandström som är skribent i Kunstkritikk, samt konstnär och gästredaktör för tidskriften Kritiker. Hon skriver även kontinuerligt för Feministiskt perspektiv, och sitter med i redaktionsrådet för tidskriften Paletten.
UTSTÄLLNING
Om platsen fortfarande finns kvar – en hommage till Nisse Zetterberg (Högdalens Folkets hus) och Vräk Veidekke (Valla kulturhus).
«Nils Zetterbergs konst ligger i bitar vid rivningen av Högdalens skola. Kommunen och Veidekke lovade att dessa unika mosaiker skulle sparas. Så blev inte fallet.» Så skriver Högdalens vänner på sin facebooksida den 3 oktober i höst. Då hade Högdalens gamla skola, sedermera Folkets hus i Högdalen, just rivits. Byggnaden hade 1974 rymt Fria teatern, Folktandvården, biblioteket, Försäkringskassan och stadsdelens socialtjänst. Den 23 maj i år ockuperades den 9000 kvadratmeter stora skolbyggnaden som en reaktion på kommunens försäljning. Med bristande upphandlingsprocess, parallellt med planen att bygga en mängd bostadsrätter som ska komma att möta marknaden med miljonsummor, menade nätverket som snart skulle komma att kalla sig Högdalens vänner att det fanns flera orsaker att ockupera byggnaden. Ytterligare argument var den tilltagande bostadsbristen i stadsdelen, vars boende inte hade inbegripits i dialogen kring områdets förändringsprocess, där ett helt centrum i stort sett såldes ut.
Allteftersom sommartemperaturen steg, så flyttade fler ockupanter in, och somliga kom även tillresta. Med öppet hus och folkkök medverkade såväl de boende i Högdalen, som politiskt eller konstnärligt engagerade människor i Stockholm med omnejd. Utställningen Om platsen fortfarande finns kvar – en hommage till Nisse Zetterberg utgjorde en mer traditionell part av den dynamiska ockupationen, där Zetterbergs mosaiker visades tillsammans ett femtiotal medverkande konstnärer från såväl stadens konsthögskolor, som från den fria, mer eller mindre professionella, konstscenen. Verken tilltog allteftersom ockupationen pågick, men utställningen avbröts då polisen utrymde lokalen. I månadsskiftet september-oktober revs byggnaden, trots att den enligt en kulturhistorisk konsekvensanalys utförd på begäran av Stockholms stadsbyggnadskontor, var «välbevarad till sin struktur». Ett tydligt exempel på stadsplaneringens utveckling i Stockholm, och många andra städer i landet.
Den 4 november i år ockuperades Valla Kulturhus, som en reaktion på Stockholmshems planer att lyxrenovera området Valla torg. «De boende måste evakueras upp till 15 månader från sina lägenheter. Många kommer inte ha möjlighet att flytta tillbaka. Detta är inte renoveringar, det är renovräkningar», skriver nätverket Alla har rätt att bo kvar på sin hemsida. Sedan ockupationen har det genomförts ett gediget program med allt från seminarier om privatiseringar och vräkningsprocesser, till kulturfestivaler och workshops. Den 21 november öppnade även utställningen Vräk Veidekke, en retrospektiv över protesterna i Högdalen, och med fokus på de collage som togs fram i det ockuperade Högdalens Folkets Hus. Med utställningen vill nätverket visa hur en mängd liknande processer orsakar att alltfler inte har råd att bo kvar i sina stadsdelar, samt öppna för engagemang i kampen mot vidare privatiseringar. I skrivande stund tycks det som att även Valla kommer att utrymmas inom kort, det vill säga i månadsskiftet november-december.
HÄNDELSE
Malin Arnells 90-procentseminarium vid Stockholms Konstnärliga Högskola, den 12 oktober 2015.
Malin Arnell är en av de doktorander vars snart femåriga verksamhet har skett i samråd med den i somras nedlagda konstnärliga forskarskolan i Stockholm. Med utgångspunkt i kroppens dokumenterande verksamhet var hennes slutseminarium ett tydligt exempel på hur en praktik också gör teori, och vice versa. Dagen inleddes med en naken Arnell som släpade in, och sedan bar upp en enorm trädgren i Danshögskolans stora studio. Med hänvisning till såväl performanceteoretikern Karen Barad, som till sina kollegor och vänner som närvarade i rummet, underströk Arnell att hon inte vill placera sig i den konsthistoria som hennes kropp förväntas bära upp, då hon arbetar kring just erfarenhetsbaserade och affektivt närvarande praktiker. Därefter klädde hon på sig, och presenterade verken (art)work(sport)work(sex)work, Setting The Scene och A Bus Ride on a tale about invisible people whose existence was mentioned but remains invisible tillsammans med Vanessa Anspaugh, Magdalena Górska, Sooz Romero och Föreningen Ja!.
Seminariets sista punkt var «Dissertation as a live event», vars titel understryker omöjligheten för den konstnärliga forskningen att friställa sig en linjärt ekonomiserad representationsprincip. Samtalet med opponenten Anette Arlander, från Den konstnärliga högskolan i Helsingfors och numera gästprofessor på motsvarigheten i Stockholm, föll sig dessvärre olyckligt, och med kursplansliknande frågor om referenser, syften och framtid, representerade Arlander en institutionell hållning till konstnärlig forskning som är rejält skakig. Lyckligtvis underströk den vid seminariet närvarande Emily Roydson att den hätska stämning som uppstod, är just vad Malin Arnell gör – hon skaver sig fram längsmed och genom strukturer, för att töja och förtöja de praktiker och erfarenhet som annars rationaliseras bort. Därför innebar slutseminaret inte bara en under den svarta boxens förutsättningar fullgod redogörelse för hennes konstnärliga verksamhet. Det var även ett konstnärligt närmande till den konstnärliga forskningen som tillstånd – något som få forskare berör så direkt. Jag ser fram emot att ta del av avhandlingen i vår, vilken form den än må ta.
BÖCKER
Not Now! Now! – Chronopolitics, Art & Research, red. Renate Lorenz, Akademi der bildenden Kunste, Wien, 2015.
Den tvärdiciplinära publikationen Not Now! Now! – Chronopolitics, Art & Research, utgiven vid Konstakademin i Wien, presenterar en av de idag viktigaste forskningskonstellationerna, som inkluderar kronopolitik i den post-antropocentriska vändningen i den samtida konstnärliga forskningen. Vilka praktiker finns att tillgå i det anakroniska? Hur frammana glapp i de oförutsedda rytmer av samtid, där föreställningen om en visualiserad tid får blodet i våra ådror att koagulera? Med en internationell grupp bestående av konstnärer, konstnärliga forskare och konstteoretiker, inklusive den svenska poeten och författaren Mara Lee Gerden, visar Not Now! Now! hur temporala normer organiserar våra intima relationer och biografier, så väl som de ekonomier enligt vilka kroppar sorteras. Redaktör är Renate Lorenz, professor vid det konstnärliga forskningsprogrammet PhD-in-Practice, vid Konstakademin i Wien. Dit hör även några av antologins skribenter: Jamika Ajalon, Ingrid Cogne, Elizabeth Freeman, Sharon Hayes, Suzana Milevska, med flera.
Moa Franzén, ordbok/lexicon, 2015.
I den laxrosa och som för bakfickan på ett par jeans anpassade publikationen ordbok/lexicon, gör poeten, konstnären och redaktören för litteraturtidskriften Kritiker, Moa Franzén, den svåra handlingen att sätta ord på ord. Med ordlistan som verktyg skriver hon fram det papperstunna våld som visslar mellan framtänderna, eller de skärvor av gemenskap med vilka röst och historia sakta men säkert strimlas till osynlighet. Med stor varsamhet understryker Franzén artikulationens förmåga att göra osagt. Med handen som munnens främsta verktyg visar hon på ett repeterat vi, vars formulering av ljud skriver fram rummen. I texten förekommer referenser till såväl Sara Lidman, som Trinh T. Minh-ha och Paul Celan, och publikationen presenterades i samband med Franzéns examination vid mastersprogrammet Nya Performativa Praktiker vid Stockholms konstnärliga högskola. Efter performancen «It Is Very Quiet», som kretsar kring den aktivitet som tystnad inbegriper, bjöds besökaren in i en sal helt ägnad åt läsning av ordboken.
Marika Troili, Inga kärleksbrev idag heller, Konstfrämjandet, 2015.
I en etnobiografisk undersökning av postväsendets nedmontering, har konstnären Marika Troili tagit fram ett läsbart objekt vars anlete är svårt att släppa med blicken. Boken är rolig, och precis lika torftig som en tom påse av säckväv. Med en omvänt kursiverad stämpelskrift utransoneras företagets, som nu heter Postnord, ledord mellan sidor av personliga reflektioner och intervjuer med kollegor. Bredvid inslag från postväsendets avtryck i skönlitteraturen, skär orden «Posten måste fram» ett vasst jack i den potentiella nostalgi som läsningen likväl kan frammana. Genom att klarlägga verksamhetens lingvistiska praktiker, som med fördel kunde läsas tillsammans med Viktor Klemperers LTI – Tredje rikets språk, möjliggör Troili en läsning av dagens nedmonteringar och privatiseringar. Att det är just posten som Troili väljer att behandla beror på hennes egen, tioåriga verksamhet som brevbärare, vilket hon i bokens inledning förklarar som räddningen för en annars underbetald eller obetald konstnärlig verksamhet. Med objektet som ett konkret exempel på dessa arbetsförhållanden, och på posten som en representant för en demokratisk, kommunikativ och ekonomisk kris, är de farsartade utsnitten om försvunna fruktkorgar eller en statlig verksamhet som går runt på reklamintäkter, ett hoppfullt blåmärke.
Diskussion