Carl Eldhs ateljémuseum är smakfullt beläget på Bellevueparkens norra sluttning. Den här dagen skiner solen och huset är inbäddat i ett hav av syrener. Perfekt för en utställning med Ingela Ihrman. Få har som hon pekat på den skoptofila relation som människan har till det som kallas natur. I performance efter performance har hon med humor och spektakulära kostymer rekonstruerat naturens under. En säl som föds, en jättenäckros som slår ut. Publiken drar efter andan och säger «wow», trots att det hela är gjort i papier maché. Ihrman vet vilka knappar hon ska trycka på.
Carl Eldhs ledning har nu i många år bjudit in kvinnliga skulptörer att ställa ut i skulptörens ateljé, ritad av hans vän Ragnar Östberg 1919 och omvandlad till museum av hans dotter efter hans död 1954. Ihrman presenterar på samma sätt som sina företrädare en serie verk infogade i den permanenta samlingen. En performance kommer äga rum senare i sommar. Det hela känns först oväntat tyst och sparsmakat. Men verken sätter snart mer livliga berättelser och scener i rörelse.
Nedanför hyllraderna med gipsbyster i ateljéns största rum tronar Ett fikon (2020) på golvet, delat i två med sitt spektakulära fruktkött blottat. Precis som den mäktiga Jättenäckrosen Victoria amazonica (2012) i rummet intill är det gjort av enkla material, som papp, textil och plast. De är skulpturer, men även performancekostymer, och på omslaget till utställningsfoldern ser man två fötter sticka ut från ena fikonhalvans nederdel. Ihrmans performancer är fantastiska, men jag njuter också av att kunna närstudera fikonet. Konstnären har en fenomenal förmåga att ge kropp åt sina skulpturer, få dem att framstå som ogenerat prunkande.
En av museets guider understryker att Carl Eldh inspirerades av det känslosamma hos Auguste Rodin. Jag har ofta häpnat över Eldhs förmåga att göra både lidelsefulla och starkt empatiskt laddade gestaltningar. Men de behöver ses mot en vidare historia. Ihrmans verk står om något i dialog med den form av idealiserade gestaltningar som konsthistorien frammanat, och som präglar en stor del av Eldhs skulpturer av nakna kroppar, ofta offentliga skulpturer. Konsthistorien har lärt oss att de inte alls är nakna, utan klädda i allegoriska dräkter. Det är därför även de mest utfläkta kroppar kan betraktas i lugn och ro. Den franska konsthistorikern Georges Didi-Huberman visar i Öppna Venus: Nakenhet, dröm, grymhet (2009) hur detta bygger på en gigantisk kollektivt förträngning av det våld mot framför allt kvinnokroppen som antikens och andra berättelser bygger på.
Ihrmans jättenäckros Victoria amazonica finns också som stor offentlig skulptur i brons vid Hökarängens tunnelbana. Ihrman beskriver i ett samtal i utställningskatalogen hur verket står i dialog med denna historia av idealiserat våld mot kvinnokroppen. Här använder kvinnan sin blomkostym som en skyddande rustning. Bara tårna och en hand sticker fram genom kronbladen.
Den verkliga jättenäckrosen finns för beskådan i Bergianska trädgårdens Victoriahus vid Brunnsviken, bara ett stenkast från Eldhs museum. Den togs till Europa från Amazonflodens delta under tidigt 1800-tal och gavs den brittiska drottningens namn. Än idag, skriver Ihrman, håller Bergianska extraöppet de sommarkvällar en av dess knoppar är på väg att slå ut.
Objektifieringen av naturen och objektifieringen av kvinnan är del av samma logik. Detta löper som en röd tråd genom Ihrmans arbeten. Men humorn och värmen i de otaliga försöken att gestalta känslan av att vara en ett fikon, en nyfödd säl, en kaktusblomma – med alla dess önskningar och begränsningar, dess storslagenheter och ömkligheter – gör att det inte blir offerpornografi.
Utställningen byggs upp genom en serie kvinnliga karaktärer som konstnären konstruerat, med inspiration från olika drottninggestalter. Som Mälardrottningen från de mäktiga mosaikerna i Stockholms stadshus, ett slags «Miss Stockholm» som Ihrman kallar henne. Drottningarna tycks ha tröttnat på sin dekorativa funktion och ställt till ett sjujädrans party. Mälardrottningen har slängt av sig både krona (skulptur i krokan) och sandaler (skulptur gjort av sjösäv från Brunnsviken) och till slut kastat upp en spya (i mosaik) på väg ut ur huset.
Jag tycker inte att den inramningen är lika komplex som skulpturerna i sig själva, med deras kongeniala pendling mellan det sköna och det oformliga, det eviga och det förgängliga. Men den pekar mot ett större mönster, en form av dagen efter-stämning. Det gör också installationen Härfågelns fjäderdräkt (2023) i lilla ateljén, där fjädrar (av siden, vass och benlim) från den rödlistade härfågeln ligger utspridda över rummet. Jag kan inte mycket om fåglar så jag läser på Wikipedia att dess uppseendeväckande utseende och höga läte ligger till grund för folktrons berättelser om att den varnar människorna vid fara. Den har ansetts förebåda både krig och svält då dess läte tolkades som: «Upp! Upp! Upp! Ut! Ut!». The party is over.
