När konsten blir mystisk

Delar av ett enormt vindkraftverk ligger utspridda på golvet i Lea Porsagers lockande, berusande men också tillknäppta utställning på Moderna Museet.

Lea Porsager, G.O.D. [GENERATOR.ORGANIZER.DESTROYER], 2021. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

Ett halvår senare än planerat öppnar den danska konstnären Lea Porsagers första stora soloutställning i Sverige. För dem som känner till Porsagers konstnärskap är det välbekanta ämnen den innefattar: kvantfysik, vetenskap och andlighet laddat med en feministisk botten. Utställningen är curaterad av Lars Bang Larsen, och bygger på ett effektfullt arbete med ljus och mörker – samt med färgat ljus i rosa och gult, vilket ger en både vacker och kuslig inramning, både sakral och på något vis hotande.

Det religiösa återkommer i en rad olika former. Här finns ett bönehjul i glänsande metall, små ikonliknande målningar i äggtempera som ser ut att föreställa alltifrån ormar (eller är det organ?) till särade ben och vulvor. Från ett rum längre in i utställningen hörs ett stegrande mässande: «God» uttalas som ett mantra, om och om igen, i allt högre i tonfall.

Lea Porsager, Stripped, installationsvy, Moderna Museet. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

Utställningens stjärna är ett enormt vindkraftverk, vars upphackade beståndsdelar ligger strösslade på marken; tunga lämningar som efter en katastrof, en döende civilisation som leder oss igenom utställningen mot ett upplyst kors och vidare till det laddade videoverket Mighty Rushed Experiment (2020) som förkunnar: «Let the mighty rushing wind speak in tongues of fire, pre-membering a love of something spooky and profound». 

Det enda verk som framstår som mindre lyckat är en tjugo meter lång, neongul bönbag som ligger längs golvet i den sista salen. Varför är det långa tygstycket bara fyllt med två–tre ynka säckar, och i övrigt ett tomt fodral? Det beskrivs som att man ska kunna slå sig ner och uppgå i de omgivande konstverken, men i praktiken fungerar tygstycket mer som en avskiljare snarare än en inbjudande sittplats. 

Ändå är detta en sammanhållen och oväntat suggestiv presentation som väcker känslor av obehag och andakt; som är både sinnlig, intagande och krävande i god bemärkelse. Efter att ha lämnat utställningen längtar jag omedelbart tillbaka till det dunkande mörkret, till den märkliga katastrofscenen och till det andaktsfulla.

Däremot tycker jag att Moderna Museet kunde ha gjort mer för att tillgängliggöra Porsagers forskning (hon doktorerar vid Konsthögskolan i Malmö med avhandlingen Cunt-splicing thought-forms. Promiscuous play with quantum physics and spirituality) och fascination för alltifrån spirituella praktiker till metafysik. Verken går att ta till sig utan vare sig förkunskap eller fysikexpertis, men då försvinner också det researcharbete som Porsager själv är så upptagen av, och som bidrar till att hennes verk är så rika och laddade. Nu framstår forskningen på samma sätt som utställningen i stort: som ett suggestivt mörker, berusande och lockande men också slutet – som ett mysterium som väntar på att avtäckas.

Lea Porsager, Stripped, installationsvy, Moderna Museet. Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

Diskussion