På ett isflak i Bottenviken har 10 konstverk placerats i väntan på att vårvärmen inom kort ska smälta isen och låta verken sjunka till botten. Utställningen Goodbye, World tar klimatångest och den stundande klimatkatastrofen som utgångspunkt, och är producerad av den icke-vinstdrivande organisationen apexart i New York. Efter ett open call valde en internationell jury de tyska curatorerna Andreas Templin och Raimar Stanges idé om en helt biovänlig, nedbrytbar konstutställning i norra Sverige.
Ursprungsförslaget innehöll 15 konstnärer, inklusive idéer om att inkludera konsthistoriska nyckelverk av exempelvis Albrecht Dürer och Rembrandt, som liksom övriga verk skulle falla ned till havsbotten som en del av utställningen, berättar Andreas Templin för Kunstkritikk.
– Vi ville dock att verken skulle vara ekovänliga och helt nedbrytbara när vi kontaktade de medverkande konstnärerna. Vi insåg snart också att om vi utsätter oss för kritik om att inte genomföra denna utställning på ett helt hållbart sätt kommer det övergripande idébygget gå förlorat. Det enda vi kompromissade med var att vissa verk installerades med bensindrivna snöskotrar, säger Templin.
Medverkar i utställningen gör bland andra Jonathan Monk, Olaf Nicolai och Martha Rosler, som visar en ätbar tårta med titeln Pence in Space (Space Force) (2018/2020) med hänvisning till den nya myndigheten Space Force, en militär filial med rymden som sitt primära fokus. Verken är installerade i en cirkelformation på isen nära polcirkeln, där istäcket förväntas smälta i mars eller april. Denna process kommer av flera skäl inte dokumenteras, berättar curatorerna.
– Dels ville vi inte sätta upp en kamera av logistiska orsaker och hållbarhetsskäl, dels vill vi att verken ska sjunka till botten enbart som en tanke hos betraktaren, en reflexion över det som komma skall, förklarar Raimar Stange.
Curatorerna refererar till Bruno Latours tankar om apokalypsen och att «acceptera och situera sig mitt i den». De kallar sitt projekt för en «kvasi-klimatneutral» utställning, men trots inriktningen på biologiskt nedbrytbara verk så tror de inte nödvändigtvis att utställningskonceptet kommer att spridas i konstvärlden.
– Självklart kan vi tänka oss fler utställningar med ekovänliga verk, det vore fantastiskt, uttrycker Stange. Men detta tror inte jag kommer hända då konstmarknaden är alltför mäktig. Samtidigt kan man fokusera på ett samhällsproblem genom att delvis visa detta i utställningssammanhang, titta på Santiago Sierra exempelvis. Det vore verkligen synd om det bara gick att diskutera klimatförändringar genom konst på ett enda sätt, menar han
Andreas Templin and Raimar Stange har tidigare samarbetat då Stange curaterade utställningen 2050 – Nature Morte på Kunstverein am Rosa–Luxemburg–Platz i Berlin. Stange har genomfört ett flertal projekt som kretsat kring klimatförändringarna, men menar att konstvärlden har varit långsam med att uppmärksamma klimatet.
– Naturligtvis finns det andra problem i samhället, men sociokritisk identitetspolitik i kombination med feminism och postkolonial teori sätter den diskursiva tonen i konstbranschen. Det ämne vi vill fokusera på – klimatkatastrofen – är tyvärr nästan helt osynligt, inklusive på stora utställningar som Documenta, avslutar Stange.
