Drömmen om form

Eva Löfdahls utställning på Galerie Nordenhake öppnar diafragman genom små utskott och frågor om den samtida skulpturens möjligheter.

Eva Löfdahl, The Actual Outcome, stål, plywood, plast, gips, trä, trämassa, tyg, lim, pigment, 142 x 161 x 110 cm, 2019.

Titeln på Eva Löfdahls första soloutställning i Stockholm på åtta år, The Remote Commons, får mig att tänka på hennes resor till avlägsna platser som Saharaöknen och Arktis, vilka har legat till grund för flera av hennes arbeten genom åren. Utställningens första verk är mycket riktigt en gipsmodell av en kuperad och ödslig terräng placerad på en bordskiva. På väggen bredvid hänger tre inramade bilder som skulle kunna vara flygfotografier av vågformationer i sanden. Och mitt emot: en väggrelief med fem svarta borsthuvuden som tecknar en vertikal kurva i rummet. Man tänker kanske på en ökenvind eller en visualisering av ett matematiskt samband, eller båda.

Löfdahl arbetar ibland med funna objekt, ibland med påhittade former och denna utställning är inget undantag. Resultatet kan beskrivas som avskalat: i vissa skulpturer har hon tagit bort något, i andra har hon lagt till något, men man får alltid se konstruktionen som den verkligen är. Där många konstnärer som arbetar med funna objekt vill komma åt olika spår och associationer som föremålen bär med sig, så är Löfdahl primärt intresserad av att själva formerna eller materialen har vissa egenskaper som hon kan använda för att gestalta en viss idé eller tanke.

Eva Löfdahl, Untitled, c-print, ekram, 3 delar á 32 x 25, 2021.

Det sistnämnda är viktigt att minnas när det gäller landskapsmodellen, som visar sig vara en replik av genetikern C. H. Waddingtons (1905–1975) så kallade «epigenetiska landskap». Epigenetiken, kan man lära sig på internet, handlar om hur samma genetiska kod kan differentieras och dra iväg i olika riktningar. Eller på fackspråk: hur förändringar i fenotyp kan uppstå oberoende av DNA-sekvensen. Detta ville Waddington visualisera med hjälp av en kulas färd genom det kuperade landskapet, där topparna reglerar kulans rörelser, medan dalarna för in den på nya spår. Under landskapet finns ett asymmetriskt nätverk av trådar som löper ner till baspunkter som representerar generna, vilka styr ovansidans utformning.

Allt detta – utom kulan, som man får föreställa sig – har Löfdahl rekonstruerat i sin skulptur. Men även om den ser ut att vara hämtad från modellverkstaden på något naturvetenskapligt museum, så är det knappast de kulturhistoriska aspekterna av Waddingtons arbete som har fångat hennes intresse. Jag tror inte heller att det i första hand är debatten kring embryots utveckling som hon vill ge sig in i med denna skulptur. Det intressanta är snarare modellens kapacitet att visualisera en dynamisk process – med oväntade förgreningar och branta vändningar – samt att det vidsträckta landskapet kan ge oss en bild vad som sker på cellnivå.

Egentligen är det tre nivåer som förenas i denna skulptur: det mycket stora och det mycket lilla – och bordet. I katalogen till Löfdahls stora utställning på Moderna Museet 2011 skriver curatorn Ann-Sofi Noring att konstnären är ute efter att «återupprätta bordet». Kanske kan man med samma logik beskriva det som att hon vill återupprätta modellen, som modell. Det vill säga, som ett sätt att visualisera ett innehåll inte behöver specificeras; som kanske rentav får en större kraft av att inte formuleras eller avgränsas.

Eva Löfdahl, Cygnus, mixed media, 44 x 62 x 32, 2021.

Ändå ligger det nära tillhands att föreställa sig att det är Löfdahls egen tankeprocess som får tredimensionell form The Actual Outcome (2019), som modellen heter. En sak som talar för det är att den försvunna kulan tycks återkomma i de andra verken: i form av små runda magneter som binder samman den molekylliknande skulpturen Dreaming of MOFs (2021), eller i form av de säkerhetsnålar som sitter fästade, enstaka eller i klasar, vid olika punkter på de tre paraplykropparna i Every Insurance (2018).

Poängen är att det som landskapsmodellen visualiserar är en inre process. Den säger inte något om hur objekten slutligen kommer att se ut; det enda den säger något om är hur de har kommit att se ut som de gör – vilket beror på att de ha följt ett dynamiskt förlopp, inte en överlagd plan.

Den förklaringen är trovärdig när man tänker på hur verken faktiskt ser ut. Att paraplyerna med säkerhetsnålar skulle vara planerade är till exempel en absurd tanke. Något liknande kan sägas om den lila färgen på skulpturen Cygnus (2021) och de abstrakta akvarellerna i rummet utanför. Det tycks i alla fall inte som om Löfdahl har valt färgen för att styra betraktarens uppmärksamhet en viss riktning. Istället är det som om skulpturen och målningarna är lila för att det är deras färg. Det finns ingen plan, men verken är inte heller improviserade. Det som finns är en idé vars förgreningar inte kan beräknas på förhand. Resultatet är ett måleri som ser ut att registrera sin egen händelse, och en skulptur som skulle kunna vara en visualisering av samma skeende; en mutation med märkliga utskott som trotsar beskrivning.

Eva Löfdahl, Every Insurance, mixed media, 3 delar á 60 x 80 cm, 2018.

Vad spelar då detta för roll? Vissa skulle säkert hävda att det viktiga är hur en skulptur ser ut, inte varför den ser ut som den gör. Men de har fel. Idag finns en naiv tro att det inte spelar så stor roll hur konsten kommer till, eftersom vilka former och teman som helst kan rymmas i ett konstprojekt. Men det är att bortse från att projektet är en allt mer dominerande form för reifikation av mänskliga relationer som omvandlar individen till en funktion av det kapitalistiska systemet (en «projektledare»). Jag tror att det är detta varublivande som Löfdahl vänder sig mot, om inte explicit som ett politiskt ställningstagande, så i alla fall implicit som en konstnärlig hållning.

Jag tror också att de flesta som besöker Löfdahls utställning ser att verken har en helt annan dynamik och instabilitet än varorna på butikshyllorna. Konstkritikern Mats B. beskrev dem en gång som «seismiska aladåber». Det är fortfarande en träffande beskrivning av en skulptur som Cygnus, som verkar ha fallit i golvet och gått sönder. Det ser i alla fall ut så, när vad jag tror är glasfiber eller armering av något slag sticker fram som en mustasch under näsan på figuren. För Löfdahl är mustaschen antagligen ett intressant formelement som sticker fram ur kroppen och gör att den tar större plats i rummet. Denna expansion förstärks av att skulpturen har placerats mitt emot paraplyerna, vilka ser ut som radiomaster eller människor med utsträckta armar. Man känner igen en samtida debatt om kroppen som allt mer sammankopplad och teknologiskt modifierbar; som mindre fångad av sitt ursprung, och därmed kanske också mer utsatt?

När jag var yngre var jag tveksam till Löfdahls anspråk på att arbeta utanför språket, även om det för henne väl främst handlar om formernas integritet och bärkraft över tid. I denna utställning med verk från de senaste 2–3 åren har hon arbetat med hur utbredning, förgreningar och utskott ger upphov till specifika relationer mellan objekten och rummet. Det är inget okänt tema för Löfdahl, men kanske har hon utforskat det mer systematiskt än tidigare. Man kan jämföra med hur frågor fungerar som små utskott av en konversation och för samtalet vidare. På samma sätt leder hon konsekvent in formen på nya vägar, genom att sträcka den mot det som är utanför. Den nyfikenheten är sympatisk, den behövs. Plötsligt går det att andas igen.

Eva Löfdahl, The Remote Commons, installationsvy, Galerie Nordenhake.

Comments