– Det handlar om konstnärlig frihet

På lördag invigs Borås internationella skulpturbiennal. Curatorn Power Ekroth ser offentlig konst som ett alternativ till allt mer marknadsstyrda museer och gallerier. 

Christian Jankowski, Heavy Weight History (stillbild), 2013.

När den sjätte upplagan av Borås internationella skulpturbiennal invigs på lördag, den 26 maj, kan det ses i ljuset av den senaste tidens intresse för konst i det offentliga rummet. De närmaste åren kommer både Oslo och Helsingfors att få nya biennaler för offentlig konst. Den i Oslo går av stapeln nästa år, medan Helsingfors biennal äger rum 2020.

Power Ekroth är konstnärlig ledare för den kommunalt finansierade biennalen i den lilla västsvenska staden Borås. Hon framhåller att det växande intresset för offentlig konst kommer i en tid då museerna och gallerierna har blivit allt mer marknadsanpassade. Parallellt har konsthallarnas resurser utarmats. Då kan det finnas både reela medel och en större frihet för konstnärer och curatorer inom den offentliga konsten. Det möjliggör bättre konst, vilket lyfter hela fältet och ger upphov till ett förnyat kritiskt intresse, menar Ekroth. 

Power Ekroth har tidigare varit curator för Momentum i Moss och en mängd andra utställningar runt om i världen. I Borås medverkar 17 konstnärer från 11 olika länder. Titeln A Grin Without a Cat är lånad från Alice i Underlandet av Lewis Carroll, och Ekroths idé är att utmana dagens surrealistiska verklighet med en konst som tar fasta på det irrationella och drömlika i tillvaron. Medverkar gör bland andra Børre Sæthre från Norge, Christian Jankowski från Tyskland, Iman Issa och Hassan Khan från Egypten liksom svenska konstnärer som Katarina Löfström och Nathalie Djurberg & Hans Berg.

*

Power Enroth. Foto: Petter Lehto.

Detta är sjätte upplagan av Borås internationella skulpturbiennal. Hur kommer årets utställning att skilja sig från tidigare upplagor?

Nu har jag tyvärr bara kunnat uppleva de tidigare biennalupplagorna utifrån katalogerna, men den viktigaste skillnaden är naturligtvis att vi ställer ut konstnärer som aldrig visats tidigare i Borås – och, i flera fall, inte heller i Sverige. Annorlunda är också att vi även ockuperar Borås konstmuseums inre domäner. Tidigare har biennalen bara skett i stadsmiljö, men nu är konstnärerna inbjudna att arbeta inne på museet också. 

Redan första gången jag besökte Borås som curator ville jag hitta ett sätt att använda den fantastiska lilla biografen Röda Kvarn, en av de första biograferna i Sverige. Vid invigningen kommer Johan Zetterquist uppföra en ljudskulptur där. Under biennalens första period kommer vi sedan att visa en film av Christian Jankowski, där olika monument i Polen handgripligen blir lyfta av det landets tyngdlyftningslandslag. Andra placeringar – som Katarina Löfström som har skapat en ljusskylt för en husfasad mitt på stora torget, Børre Sæthres betongstrukturer eller Simon Mullans Monument for the Common – har valts ut i samråd med konstnärerna och efter deras önskemål.

Parallellt visar museet också utställningen A Cat’s Tail, som en «svans» som förankrar biennalen i Borås som plats. Utställningen är curaterad av Anna Lönnquist och innehåller verk ur museets samling av bland andra Jonas Dahlberg, Krissan Abelli Elander och inte minst grymma verk av Eva Klasson från 1970-talet.

Oslo kommun har initierat en ny biennal för offentlig konst som går av stapeln nästa år, och i Helsingfors invigs en liknande biennal 2020. Var kommer dagens intresse för offentlig konst ifrån? Varför är formatet intressant i dina ögon?

Jag har svårt att svara för ett generellt ökat intresse, men för min del handlar det om två saker. Dels har det skett ett generationsskifte bland beslutsfattare och direktörer, vilket innebär att det inte bara finns en större acceptans utan även ett konkret intresse för en typ av konst som inte handlar om monument som ska hålla i tusen år. Man har öppnat upp för andra tidsperspektiv, och andra material än brons och diabas. Man måste inte längre separera begreppen «konst» och «offentlig konst».

Hassan Khan, The Slapper and the Cap of Invisibility,, 2015.

Det andra och kanske mer intressanta skälet handlar om konstnärlig frihet. Det låter kanske absurt med tanke på alla de regler och förordningar man måste förhålla sig till i det offentliga rummet. Men det har att göra med det oerhörda inflytande som marknaden har i dagens konstliv. Publiken kanske inte tänker på det så mycket, men samlarnas makt över det som visas på museerna och gallerierna är massiv. Parallellt har många konsthallar fått allt sämre resurser på grund av en kulturfientlig politik i kommunerna.

I denna situation skapar 1%-regeln reella medel. Och med konsulenter och rådgivare som har förståelse för ett bredare konstbegrepp öppnar sig plötsligt en värld där man som curator eller konstnär kan vara oändligt mycket friare i det konstnärliga greppet. Resultatet är att vi får en mer intressant konst i de offentliga rummen, och därmed lyfts också hela begreppet offentlig konst som blir föremål för ett förnyat intresse.

Men i offentligheten är friheten villkorad på andra sätt. Tex. förknippar många kanske Borås med Jim Dines Pinochio-skulptur från 2008. Då gick Boråsborna man ur huse för att protestera mot vad de upplevde som ett konstverk som inte hade med deras lokala verkligheten att göra. Vissa talade om att konsten bidrog till en privatisering av det offentliga rummet. Hur ser du på den problematiken?

Jag har känslan av att många idag i Borås är väldigt stolta över Pinocchio trots allt, och den stora debatten om verket har ju i högsta grad bidragit till ett klimat där en skulpturbiennal har blivit möjlig. Det påminner om hur Skulpturprojekte Münster startade med ett hatat och omdebatterat verk i offentligheten. Det finns åtskilligt att säga om den skändliga privatiseringen av de offentliga rummen, som sker stegvis vilket bidrar till att den är nästan omärklig. Jag tror att många inte ens reflekterar över det. Biennalen drivs dock av kommunala medel.  

Jim Dine, Walking to Borås, 2008,

Titeln för årets upplaga är A Grin Without a Cat och tematiken är inspirerad av Lewis Carrolls Alice i Underlandet (1865). Vilken dimension i konsten vill du lyfta fram med detta grepp?

Jag kan ibland känna att den verklighet vi idag lever i är mer än lovligt surrealistisk. Det känns som att man tappar hakan flera gånger om dagen bara man följer med litegrann på sidolinjen i den politiska debatten. För hundra år sedan menade DADA-rörelsen och surrealisterna att det rationella tänkandet enbart kunde leda till mer krig och förödelse. Istället ville de rubba ingrodda föreställningar och humanisera världen genom att bejaka rent nonsens och irrationella, drömlika tillstånd. Jag har i linje med den tanken bjudit in konstnärer som bearbetar vår syn på verkligheten genom olika konstnärliga filter, och omstrukturerar tillvarons olika beståndsdelar och symboler.

Kan du nämna något exempel på nonsens-artade operationer i verken?

Jag menar inte att alla konstnärerna nödvändigtvis arbetar med nonsens. Men exempelvis har jag valt att ta med ett verk från 1971 av Jan Švankmajer, mästerkungen inom animering, som var väldigt inspirerad av DADA. Verket heter Jabberwocky som också är en dikt i Carrolls andra bok om Alice, Alice i Spegellandet. Dikten kan bara läsas spegelvänt, men inte ens då ger den mycket mening. Švankmajer är i sin tur en inspirationskälla för Bröderna Quay, som medverkar med en film skapad tillsammans med kompositören Karlheinz Stockhausen. Generellt talar många av verken om drömmar, utopier och fantasier. 

Vad vill du, till sist, att besökarna ska ta med sig från utställningen? Vilken vore den ultimata reaktionen?

Det är valår i Sverige och konsten i det offentliga rummet kommer att trängas med valaffischer jämte den «vanliga» marknadföringen som vill få oss att konsumera. I utställningen återfinns många teman, men en del handlar om just makt och hur den manifesteras i offentligheten. Förhoppningsvis kan utställningen sätta igång en hel massa tankar och reaktioner om maktstrukturer i samhället som i sin tur leder till reell aktion. Utställningen kan ses som ett imperativ att tänka och agera annorlunda och att det självklara, det «rationella», inte alltid är det bästa alternativet.

Latifa Echakhch, La dépossession, 2014.

Diskussion