Innan jag gick för att se Alexander Basils utställning på Nevven tittade jag på några av hans verk på nätet. Det första som slog mig var hur illustrativa de är. Paletten består huvudsakligen av olika nyanser av beige och en orubblig ton av pappersvitt. Målningarna är fria från kladd, det finns till synes inga penseldrag, konturerna är skarpa och det finns inga skuggor eller andra försök till att skapa tredimensionalitet. Den här typen av måleri påminner om korten med säkerhetsinstruktioner som finns på flygplan, och verkar närma sig grafisk design till den grad att man nästan måste ställa sig frågan: Varför är den här bilden överhuvudtaget målad?
Därför blev jag ganska förvånad över att upptäcka enstaka svaga spår av penselföring, och jag blev nästan chockad över att se kladd, fläckar och till och med ett och annat fingeravtryck på dukarnas sidor. Att de mest måleriska ögonblicken, åtminstone i en romantisk bemärkelse, relegerats till sidorna på de i övrigt kalla och pedantiska målningarna, blir nästan putslustigt. Jag inser att Basils målningar, hur behärskade de än är på ytan, är fyllda av motsägelser. De är både intima och osentimentala, tillbakadragna och exhibitionistiska, trotsiga och inbjudande.
Basil är född i Archangelsk och har studerat vid konstakademierna i Wien och Düsseldorf för professorer som Elizabeth Peyton och Daniel Richter. Hans arbete kan sägas representera en förnyad upptagenhet vid figurativt måleri, och varje verk på Nevven är också ett noggrant utarbetat självporträtt. Basils ansikte är ibland målat på en mänsklig kropp, ibland på föremål: ljus, ett armbandsur, en handduk eller ett klädesplagg som hänger på en torkställning osv. Men det handlar inte om att animera föremålen, utan snarare om att Basils kropp av-solidifieras till ett konstant tillstånd av förändring. I hans målningar är kroppen allt annat än ett tempel.
Även om jag föredrar målare som tillåter kladd och färger som blöder in i varandra, så förlitar sig skönheten i Basils verk på just kollisionen mellan hans grafiska stil och motivens intima karaktär. Resultatet är ett, i det närmsta, forensiskt förhållningssätt till självutforskning, befriat från sentimentalitet, men som ändå lyckas framstå som djupt personligt. Lite som att dela med sig av trauma, smärta eller de lyckligaste stunderna i livet genom rösten från google translate.
I ett dubbelsjälvporträtt är en liten kerubliknande figur sammanflätad med en större gestalt med fem ögon. Att fyra av dem är blå och ett brunt läser jag som en referens till David Bowie. På andra sidan av rummet finns den största målningen i utställningen. Här har Basil målat sig själv i ett badkar, som små ljus, i rummet bredvid som en blandning mellan en vinflaska och en kropp liggandes på en spisplatta, och som en sista beskuren version av hans ansikte i förgrunden.
När jag tittar närmare ser jag att pupillerna i det stora ansiktet i förgrunden är änglavingar. Detta är ett av de vackraste ögonblicken i hela utställningen, och en möjlig referens till Michelangelos David med sina hjärtformade ögon. Denna blandning av mytologi, renässansskulptur, popkultur och barocka keruber i kombination med vardagens tristess, filtrerad genom Basils illustrativa målarstil är en form av eklekticism som jag tolkar som uttryck för en queer känslighet.
Basil påminner oss om hur blandningen av olika estetiska troper fungerar som en ventil eller en syrgasmask i ett samhälle som insisterar på att upprätthålla ett lufttryck som är för lågt för oss att andas i. Det handlar om att utformande ett språk som är vårt eget, men som aldrig riktigt kan avkodas; ett språk som alltid behåller ett visst mått av gåtfullhet. På en ytlig nivå är målningarna lite banala och nästan kitschiga. Samtidigt rymmer de något djupt mörkt. En platt, ljus, avgrund. Denna balansgång mellan kitsch och mörker påminner om hur ABBA, i ett album som The Visitors (1981), paketerade sin egen skilsmässa och det kalla kriget som lättsmält pop.
Är Basil självupptagen? Jag skulle säga att en viss självupptagenhet är nödvändigt för att kunna göra konst. Jag tror att den manifesterar sig som en nästan patologisk nyfikenhet på sig själv, och att det är en avgörande drivkraft bakom begäret att skapa. Detta kan naturligtvis ses som självupptaget eller narcissistiskt, vilket det kanske också är – särskilt för personer som inte själva är konstnärer. Med självporträtt blir detta förstås mer explicit. Basil låtsas att han låter oss ta del av sina innersta hemligheter, men när man försöker urskilja vad som är verkligt och inte, så inser man att vad som sägs i en målning motsägs av nästa. Han gäckar oss att fråga vad som är baserat på verkligheten och vad som inte är det. Samtidigt tvingar han oss att inse att just denna fråga är den mest irrelevanta av alla.
– Albin Bergström (f. 1992) är konstnär och skribent bosatt i Wien och Göteborg. Han har en magisterexamen i fri konst vid Akademie der Bildenden Künste Wien och har deltagit i uppläsningar på bl.a. Kunsthalle Wien och Tanzquartier Wien.
