Icke-kommersiella Krets i Malmö har lånat ut sina lokaler till den kanadensiska konstnären och musikern Laura Hatfields ambulerande projekt Whose Museum, som under året kommer att hålla i utställningar och events tillsammans med olika inbjudna konstnärer.
Först ut är Malmöbaserade Max Ockborn vars fyra totempåls-liknande skulpturer har placerats i galleriet som väntande figurer, påklädda med mössor, jackor och skärp i midjan. Ockborns arbete med att samla, återvinna och dekonstruera harmonierar med den brokiga samlingen, som vem som helst får donera till. Tandrader, plektrum och stenar visas bredvid mer uppenbara konstobjekt i en platsbyggd hylla mot det inre rummet. Detta ger en sammantagen betoning av assemblaget som uttryck, och gör att de två delarna av utställningen, «museet» och Ockborns skulpturer, smälter samman på ett sätt som karaktäriserar hela presentationen.
Att «kropparna» skyls av kläder döljer de intrikata sammanfogningarna av funnet material och lägger ett förbryllande lager av mystifiering på det redan mystiska. Men det förstärker Ockborns beskrivning av skulpturerna som deltagare i det umgänge som utställningen dikterar. Två cafébås har installerats i lokalen och besökare bjuds på kaffe, till barnen finns det papper och kritor. Eftersom det lilla utrymmet är en gammal butikslokal framstår inredningen som tämligen naturlig. Istället för menyer på borden ligger formulär som besökare kan fylla i om de vill donera till samlingen.
Utställningen betonar lekfullhet och slump, snarare än teoretisk forskning och arkivarbete. Implicit i frågan om vems museum detta är finns frågor om representation, aktivering och urval. Men mer passande vore kanske att tala om det ideala museet, där det ideal som uttrycks handlar om delaktighet och upplösandet av hierarkier. Museet som en plats för kulturhistorisk reflektion ersätts av museet som plats för gemensamt skapande och samtal kring vad konst är. Det senare har nog goda förutsättningar för att realiseras med tanke på presentationens informella och kuriösa karaktär.
Nackdelen är att glidningen mellan vardagsobjekt, social aktivering och konstobjekt resulterar i att Ockborns skulpturer inte kommer till sin rätt. Nedgraderingen blir ännu tydligare med påklädningen som gör att de får karaktären av att vara statister i sin egen föreställning. Det finns anledning att fundera på vad detta betyder i en stad där konstlivet konfronteras med nedskärningar, och där de mindre aktörerna blir mer beroende av ideella krafter och allt oftare ägnar sig åt korta utställningsperioder eller pop up- events där konsten inte alltid gynnas. Det här initiativets gör-det-själv-anda framstår då mer som ett tecken i tiden än ett välkommet avbrott.
Antaya säger att skulpturerna presenteras ”påklädda”, men skulpturerna är skulpturer i sin egen rätt med de olika materialen som de innehåller. Det som ”påklädda med mössor, jackor och skärp i midjan” borde säga är snarare: furuträ, ekträ, trälim, kaninpäls, grön jacka, två stenar från gården utanför, syrenträ, trähylla från hamnen, ekollon från Göteborg, torkad pizza, hyllsystem från ett missförstånd på Iaspis osv. I texten jag skrev till utställningen står det så här: ”Det är en diner här med bås och allt. Whose Museums samling visas tillsammans med några av de saker som velat komma med mig till ateljén över åren. Till Whose Museum fyller man i ett formulär för att donera saker. Sakerna som jag har tagit med har ingen donerat, de kan gå precis när de vill, om de nu vill. Vi är inte klara med varandra, vi tittar på varandra nästan varje dag. I ett fack på väggen sitter många växter från Malmö och luktar gott, de är fastsatta med pinnar som skulpturerna kanske täljt. Jag tog med några skulpturer som gäster, men jag hittar inga menyer till dem. Istället letar vi och umgås, umgås och letar, som man brukar göra. Bakom baren finns en pizzaugn, en av mina gäster fick anställning där, bär ved till ugnen, skyfflar pizzor. En annan gäst har redan fått sin pizza och är på god väg att sätta tänderna i den. De andra två gästerna gör sitt bästa för att hitta någon att prata med om vad de sett på sista tiden. Vad skulpturerna bör titta på? Vad betraktarna säger när de ser förbi materialen och in i själen på besökarna i dinern, de levande och de döda. Var försiktig med vad du ger bort.”. Vem som helst som tar sig över tröskeln till galleriet kan donera saker, vi har jobbat hårt för att på olika sätt sänka dessa trösklar för att fler ska vilja ta sig in och delta. Tillsammans med Whose Museum-kollektivet, särskilt Laura Hatfield och Johannes Raoust, har jag planerat om hela galleriet, lämnat få saker orörda. Att säga att ”två cafébås” har placerats i lokalen betyder alltså egentligen en total rekonstruktion av lokalen. Jag önskar ibland att jag arbetade mer med ”slump och lekfullhet” som Antaya säger men jag gör inte det, varenda sten har vänts så många gånger att stenarna undrar om jag kanske kan sluta snart. Skulpturerna kommer till sin rätt när man kan se bortom materialen i dem och istället ser den sociala situation där de får vara en samtalspartner bland andra. Att det skulle vara en nedgradering att vara statist i sin egen föreställning håller jag inte med om, ingen mår väl bra av att bli satt på piedestal i onödan.
Tack för förklaring! Men jag personligen tror att det är antikverad att lossa ‚sociala dimensionen‘ eller kontexten av skulpturerna från skulpturerna ‚som konst‘. Och så vit jag vet var Max involverat in att designa hela galleriet, e.g. har utkastat rummet tillsammans med en hantverkare och Whose Museum. Men bra att diskutera det!
In this review, Whose Museum’s year-long exhibition at KRETS is simplified and discussed as indicative of a problematic “underfunded event culture” in Malmö where quick pop-ups overshadow the art. We welcome a discussion about this but would like to add that our shared aim is to shift conventional exhibition structures to avoid a superficial engagement with art. Whose Museum, a collective that has been evolving for more than a decade, was invited by KRETS to develop what will probably be the longest running exhibition in the city this year, allowing ideas to be explored more in-depth and giving the transnational group an opportunity to establish roots while engaging with the local community for an extended period of time.
For Chapter 1, the collective worked together with Malmö-based artist Max Ockborn to reconstruct the entire gallery into the setting in which future connections and collaborative efforts can take place. Drawing lines between what is art or not within this context reinforces dated distinctions of art that neglect the exhibition as form. So, what are the general tendencies in Malmö’s art scene and how can we avoid quick simplifications in favour of meaningful engagements?
Jag förstår hur texten kan läsas som ett argument för den vita kuben, det var inte min avsikt. Konst kan naturligtvis visas på en mängd olika sätt och i olika kombinationer. Om föremålen från museisamlingen var användningen av ”uppenbara konstobjekt” enbart en deskriptiv term, för att beskriva att vissa av objekten tycktes vara funna bruksobjekt och andra var små skulpturer eller hantverk av olika slag. Det var ingen värdering. Som jag skrev tror jag att många samtal om konst kommer att kunna uppstå i sofforna under utställningsperioden.
Men, jag menar att det inte ”händer” någonting när Ockborns skulpturer visas med samlingen. Jag upplever att den sociala dimensionen av projektet överskuggar den aspekt som handlar om att betrakta och begrunda vad som faktiskt finns i rummet. Jag menar också, det kan tyckas en petitess, att påklädningen av skulpturerna fungerar som nedtonande och att man som utställningsbesökare går miste om eventuella visuella kopplingar mellan objekten.
Att mitt sammantagna intryck färgats av generella tendenser i det lokala konstlivet är inget man kan lasta enskilda aktörer för, men jag menar att det likväl är en faktor.
Ockborns skulpturer (som ”konst”) kommer inte till sin rätt för att de visas tillsammans med stenar och ”mer uppenbara konstobjekt”, i en nedgradering? Har man här aldrig hört av Readymades et cetera pp? Ska konsten visas i en White Cube istället?